Hästeriet

En häst som ska samla sig måste gå med stöd, schvung och vara rakriktad för att kunna göra detta. Rakriktning innebär att hästen spårar, både på raka och på böjda spår, den driver lika mycket på bägge bak (påskjutet) och därmed ger ryttaren lika mycket kontakt på bägge tyglar. 

 

Hästen är av naruten mer eller mindre sned, och arbetet med att utjämna denna snedhet pågår under hela utbildningen. Snedheten kan bero på att det är medfött eller inlärt. Det kan även bero på att ryttaren belastar hästen snett, vilket gör att hästen måste kompensera för att kunna bära upp ryttaren. 

 

Arbete med rakriktning kan göras både på raka och böjda spår. Hästen har, precis som vi, en starkare och en svagare sida. I den starka sidan vill hästen inte böja sig på grund av att musklerna är spända och låsta. Det vanligaste är att hästen vill komma undan genom att sladda ut med bakdelen och går emot ytterskänkel- och tygel. I motsvarande varv, det svaga, förböjer den sig gärna i halsen och skjuter ut ytterbogen och går innanför med bakdelen istället. 

 

Under arbetet med rakriktning ska man alltid rätta framdelen på bakdelen eftersom den är motorn. Det blir lätt svajjigt annars. Rörelser att jobba med är skänkelvikning, och senare i utbildningen skolorna, med fördel öppna och förvänd sluta. Att hästen är rakriktad ses faktiskt bäst på böjda spår. Om den spårar och med bibehållen takt, rytm och form kan byta rörseleriktning t ex genom att byta om volt är det ett gott tecken på att den är rakriktad och eftergiven i bägge sidorna.