Åsa Foglé

Förtroende och tillit
 
Det här är något för båda mina hästar känner jag. Underbart att hästen har sådant förtroende för sin ryttare. Det är definitivt ett av mina mål. Förtroende och tillit, utan att hästen blir avtrubbad. För egentligen är det ju det det handlar om, inte att vänja hästen vid paraplyer, flaggor eller vattenmattor, utan att få den att känna förtroende. För vad det än är som i hästens ögon verkar dödens livsfarligt, så måste den lita på sin ryttare och ledare när den säger att det är okej att gå. 
 
Var ute i skogen med Lillen och en kompis med häst idag. Elektrisk under tassarna är milt uttryckt, men han uppförde sig. Mycket att kika på och tristessen i hans kropp känns. Det spritter i benen för minsta lilla löv. Hoppas, hoppas jag får börja trava och sätta igång honom på riktigt snart så vi kan få börja träna igen. 
 
 
 
Ridteorinörderi
Så verkar det som det blev riktig höst över natten. Åtta grader, blåst och regn i morse. Ruggigt. Nu har dock solen tittat fram, men det blåser fortfarande. Jag har en ledig måndag och fick faktiskt lite sovmorgon. Sitter nu här vi köksbordet och har fullständigt nördat in på ridteori. Ryttarens hjälper, skänklar hit och tygeltag dit. Understödsyta, förvänd galopp, motställning och fotförflyttning. Tyngdpunkter, aktiva/passiva vikthjälper och överböjning. Sitter och bläddrar igenom mina anteckningar, blir nostalgisk och saknar skolan, läser Ridhandboken och googlar för mer tankar och input i ämnet. I love it. Snart ska jag dock till stallet, skritta Lillen och sedan vidare för att ha en elev och eventuellt rida en häst. Stordamen får vila och smälta tävlingen igår, det är hon värd. 
 
 
Tävlingsdebuten
Tävlingsmänniskan i mig är sådär nöjd med dagens prestation. Och då menar jag med min presation, min ridning. Jag är bra på att sätta skyhöga mål och när jag inte levererar så blir jag besviken. Även om jag inte satt något prestationsmål idag ("jag ska rida på si och så många procent") så är jag inte nöjd med procenten. Kanske hade jag ett outtalat mål i bakhuvudet. Okej, det var damens första tävling och hon har aldrig sett så många hästar, transporter, människor, bilar, ungar, hundar osv osv osv på samma ställe innan. Det var självklart var annorlunda och lite upprörande, men jag hade (blåögt) inte räknat med den reaktionen eftersom hon tidigare varit ganska oberörd av nya platser. Men så råder det en viss atmosfär på tävlingsplatser, ibland kan man nästan ta på nervositeten/förväntan/spänningen som darrar i luften. Jag borde ha tagit med detta i kalkylen. Jag borde även ha räknat med tiden det tog att gå med henne så hon skulle få vänja sig aningen. Det hade jag inte gjort och givetvis att jag missade tid för uppvärmning och hann inte riktigt klart innan det var min tur, vilket medförde en icke helt lösgjord häst in på banan, vilket i sin tur resulterade i tapp av energi och med det tapp av takt då och då. Stundtals kändes hon dock fin och jag är nöjd med att hon gjorde rätt sak på rätt ställe åtminstånde och varken tittade på staket eller domarkur och faktiskt skötte sig bra egentligen. Men det är bara att träna på, att tävla kräver rutin, det är svårt. Jag är långt i från rutinerad på det, så det är bara att kämpa på! Och sänka kraven och prestationsångesten en aning kanske.