Åsa Foglé

Om att skriva
Jag har i princip sedan jag lärde mig skriva alltid gillat det. När jag gick i låg- och mellanstadiet älskade jag att skriva egna berättelser, även om de ofta var kraftigt inspirerade av böcker jag gillade. I högstadiet och gymnasiet skrev jag noveller och efter det nationella svenskaprovet i trean på gymnasiet läste faktikst läraren upp min novell som exempel på en väldigt bra sådan. Fast hon sa inte att det var min. Jag kommer ihåg att jag kände mig väldigt stolt. Jag har alltid bokfört hästarnas träning, gillat att skriva scheman och planeringar, strukturera upp och utvärdera. Jag och en kompis brukade sitta på vårt stamfik och skriva listor, allt från "filmkaraktärer vi vill festa med" (Captain Jack Sprarrow hade de tre första platserna) till "bästa rocklåten genom tiderna". Bara för att det var kul. Det är kanske inte för intet det är jag som är "den ständige sekreteraren" på jobbet enligt chefen. Jag antecknar även allt i min kalender, även i efterhand. 
 
Jag förde dagbok i stort sett varje dag från första klass till sista året på gymnasiet och flera år där efter. I min första dagbok, en vit med ett hästhuvud (eller om det var två) och lås på, skrev jag ett ord per rad. Formatet ändrades ju äldre jag har blivit, men det senaste har dagboksskrivande avtagit. Hösten 2006 fick jag för mig att jag ville skriva så även andra kunde läsa, om de var intresserade. Jag började blogga. Den första var om livet i största allmänhet, men 2009 nischade jag till det lite och startade Hästeriet, bloggen som har kommit att handla om det mesta som ingår i begreppet i mitt liv, från hobby till utbildning, träning, tävling med mera. Dock är bägge bloggar begränsade, mina innersta tankar och funderingar är bara för mig och mitt dagboksskrivande har många gånger haft ett rent terapeutiskt syfte. När jag går tillbaka och läser kan jag många gånger uppleva samma känslor som jag hade när jag skrev, jag kan minnas händelser som jag inte hade kommit ihåg om de inte var nedskrivna. Jag vill komma igång med det igen. På bilden ovan är min sprillans nya kombinerade dag-, inspirations-, idé- och målbok. Allt ska skrivas ner igen. Och även om det inte ser snyggt ut alla gånger så är det så värt att ha och kunna läsa om några år. 
 
Ge mig vår nu!
 
 
 
Bloggen har fått en liten make over, ladda om sidan om det fortfarande ser ut som det gjort i tre, fyra år. Och tadaa! 
 
På söndag är det tävling. Tanken var att bägge hästarna skulle åka, men planen för Carmen har gått lite i stöpet pga en liten skada och därmed vila. Hästarna är på olika ställen så det har blivit lite åkande fram och tillbaka det senaste och svårt att pussla tider, ridhustider, arbetstider osv. Tanken är att de så småningom ska vara på samma ställe. Men planen är att Lillen ska åka, han missade ju hela förra säsongen i princip så nu kör vi igång igen. Förra veckan tränade vi för Jenny Schreven igen och blev peppade. Och jag längtar efter våren. Det är inte ens februari, men nu vill jag ha vår!  
 
 
Från mufflon till pärla
När man (läs: jag) är total hästnörd så finns det inget som ger en så mycket sinnesro och välbefinnande som en nyklippt, blank, slät och lättryktad häst. Kanske kan ett mockat välsopat stall kvala in på listan som skänker samma känsla förvisso. I vilket fall, lovet it. Igår rök Lillens mufflonpäls och under den verkade det faktiskt som att min rätt snygga tävlingshäst fanns. No more Hedenhös. Att han sedan blev fullständigt rodeo av skönhet (om man nu kan använda det ordet för att beskriva välbehag) lämnar jag osagt. Jag är glad att jag inte satt på. Haha, jag hoppas han lugnat sig lite idag. Men först är det kaffe, äggmacka och en elev. Vi hörs senare!