Slutet är nära
November, årets värsta månad (om ni frågar mig), börjar lida mot sitt slut och jag kanske börjar ana ljuset i tunneln. Om inte annat får jag ju ta fram adventsljusstakarna till helgen. Men det har varit mycket det senaste. Mycket jobb, mycket med hästarna och även i resten av livet som medfört en hel del stress hos mig. Inte bara stress som jäktar mig, utan som oroar mig och som tuggar på min insida, som trycker över bröstet och får mig att känna mig låst, begränsad och faktiskt ledsen. Ibland önskar jag att jag kunde sluta med att tänka och analysera så mycket och bara vara. Lite mer guldfisk-style och bara hänga med. Skratta åt livet, inte ta allt på så stort allvar.
Men Lillen är ialla fall i stort sett helt bra i benet (tack gode higher power), men för att vara på den säkra sidan får han skritta i två veckor. Men det passar ändå rätt bra, han har ju tränat och jobbat på bra under hösten. Carmen börjar också se ljuset i tunneln och vi har kämpat på med Equibandet, strechövningarna och tömkörningen. Nästa vecka tänkte jag sitta upp igen. Jag vågar inte ropa hej än, vi får se hur det går helt enkelt. Men om det ska hålla så måste jag nog lägga om planen och ridningen och variera upp- och avsutten träning mer.