Åsa Foglé

Slutet är nära
November, årets värsta månad (om ni frågar mig), börjar lida mot sitt slut och jag kanske börjar ana ljuset i tunneln. Om inte annat får jag ju ta fram adventsljusstakarna till helgen. Men det har varit mycket det senaste. Mycket jobb, mycket med hästarna och även i resten av livet som medfört en hel del stress hos mig. Inte bara stress som jäktar mig, utan som oroar mig och som tuggar på min insida, som trycker över bröstet och får mig att känna mig låst, begränsad och faktiskt ledsen. Ibland önskar jag att jag kunde sluta med att tänka och analysera så mycket och bara vara. Lite mer guldfisk-style och bara hänga med. Skratta åt livet, inte ta allt på så stort allvar. 
 
Men Lillen är ialla fall i stort sett helt bra i benet (tack gode higher power), men för att vara på den säkra sidan får han skritta i två veckor. Men det passar ändå rätt bra, han har ju tränat och jobbat på bra under hösten. Carmen börjar också se ljuset i tunneln och vi har kämpat på med Equibandet, strechövningarna och tömkörningen. Nästa vecka tänkte jag sitta upp igen. Jag vågar inte ropa hej än, vi får se hur det går helt enkelt. Men om det ska hålla så måste jag nog lägga om planen och ridningen och variera upp- och avsutten träning mer. 
Halvhalter

Jag blev inspirerad av tränarn att skriva lite om halvhalter, detta abstrakta kanske lite för subjektiva och luddiga begrepp inom ridsporten. Vad är en halvhalt egentligen och hur gör man en? Och varför? 

"En halvhalt är en tillfällig samling under rörelse, där hästen förkortar sitt steg utan att takt och livlighet går förlorad. Det man förlorar i längd vinner man i höjd". Detta mantra fick vi lära oss på våran utbildning, och jag tycker det förklarar vad en halvhalt är klockrent. Syftet med en halvhalt är att öka samlingsgraden, återställa eller bibehålla hästens balans och eller förbereda den för en ny uppgift. 

"Huret" är dock det som är det lite krångliga. Hur gör man en halvhalt? När jag red på ridskola fick jag lära mig att en halvhalt var en förhållning och en eftergift, i princip. Om förhållningen gått igenom eller inte innan man gav eftergiften hade egentligen ingen relevans. Det var i alla fall så jag tog det till mig. Man kramade och lättade på tyglarna och så hade man tagit en halvhalt oavsett hur hästen hade tolkat signalen. På en ponny vid namn Ballerina kunde man ta en miljard halvhalter, hon hejdade sig inte för det, det lilla krutpaketet. Ju längre tiden gick och ju mer jag tränade så blev det mer och mer uppenbart att det inte bara är att ta en halvhalt, utan att man faktiskt rider en halvhalt. För att kunna utföra en halvhalt korrekt krävs det att hästen är genomsläpplig, dvs "framme" för ryttarens skänkel, i kontakt och att den är psykiskt och fysiskt avslappnad och därmed lätt svarar på ryttarens signaler. Rent konkret behöver ryttaren säga till hästen med skänkeln: "Ta i lite mer!" för att när hästen gör detta möta upp kraften genom att spänna mellandelen, stabilisera sätet och möta upp med handen utan att spänna sig, klämma med benen eller själv stanna upp rörselsen framåt. I vilket styrka hjälperna ska ges finns ingen mall på utan det bestämmer hästen beroende på vilken träningsnivå den är på och i vilket syfte man gör halvhalten i, men man strävar hela tiden efter så lätta hjälper som möjligt. För att komma dit behöver man arbeta med övergångar och tempoväxlingar för att göra hästen mer avslappnad och mottaglig för våra signaler. Ett bra sätt är att rida övergångar med ett visst antal skrittsteg och sedan minska antalet steg allt efter som. När man sedan endast närmar sig skritten utan att sakta av börjar jobbet med halvhalter. (Både Bo Tibblin och Kyra Kyrklund förklarar detta bra i sina böcker, medan Ridhandboken beskriver det väldigt abstrakt och svamligt.) När hästen svarar korrekt på halvhalten lägger den mer vikt över bakdelen och trampar längre in mot tyngdpunkten, utan att tappa energin och rakriktningen och du får en känsla av att hästen växer framför dig, där av uttrycket "uppförsbacke" eller "uphill" på engelska. Detta måste dock göras utan att ryttarens hand blir låst bakåt i en förhållning. Så när man fått önskad effekt ger man eftergiften och hästen ska då ligga kvar på de kortare stegen med samma energi utan accelerera. Ökar den tempot på eftergiften är den "felprogrammerad" eftersom det inte är eftergiften som är den framåtdrivande hjälpen. Då får man renodla hjälperna igen och göra hästen klar med vilken hjälp som betyder vad, allltså backa ett snäpp och göra om. Sen huruvida hästen accelererar på eftergiften eller för att man omedvetet driver hästen med skänkel eller säte är kanske svårt att själv avgöra och det är därför det optimala är att ha någon som tittar och som ser när det blir rätt. 

Så tänker jag kring detta och blir påmind om att när man börjar nysta i ridningens ädla konst, och att sätta ord pådet, så inser man hur jädra svårt det är. Och det är ju samtidigt det som är tjusningen. Hur tänker ni? 

Murphys lag
 
Det är som att man inte får skriva, tänka eller säga att något går bra för då jinxar man det. Lillen står just nu på box med ett ben indat med zinkaband. Detta för att hans matte (läs: jag) klantade till det i måndags och han lyckades trampa rakt ner i en dressyrstaketskloss. Ja, alltid ska det vara något. Jag har målat hin håle på väggen och förbereder mig på avlivning, så alla andra diagnoser och prognorser är positiva. Typ. Det är säkert ingen fara, men vi tar det säkra före det osäkra. Men detta betyder ju att jag i nuläget inte har en endaste häst att rida på. Åh, abstinens!