Åsa Foglé

Carmenträning!
Idag är en stor dag. Carmen har varit på sin första träning efter behandlingen och rehabilitering i sammanlagt ett halvår. I morse packade vi grejorna och åkte till Borås för att träna för Jenny Schreven igen. Det är snart två år sedan vi träffade henne första gången, helt galet vad tiden går fort. Anyway, Carmen var superduktig. Vi fick träna på att rida rakt, vilket kan vara nog så svårt. Och speciellt på en häst som tidigare haft problem och av den anledningen "ormat" sig fram mer eller mindre. Ben lite överallt, om man säger. Så vi jobbade med att raktikta, inte låta henne lägga ut bogen och bli sned. Jobbigt, sa Carmen, men kämpade tappert på. Det känns som att hon vill. Det gjorde det inte i höstas när vi åkte och utredde henne. Hade stundtals riktigt fin känsla och känner att jag fick med mig verktyg att jobba med. Energin påfylld och jag känner mig positiv inför framtiden med henne. Och det är fredag, gott! 
"Gör en u-sväng och forsätt till rutten"
I söndags var ju jag och Lillen och tävlade i Vartofta. Men det kunde ha blivit pannkaka av alltihop, eftersom jag körde bort mig fullständigt på vägen dit. Jag har ju varit i Vartofta förut, men var inte helt hundra säker på vägen så jag knappade in på gpsen och så begav vi oss.
                 I en rondell utanför Falköping sa gpsen att jag skulle köra rakt igenom, medan min magkänsla sa "sväng höger". Jag dividerade snabbt med mig jsälv och eftersom jag tidigare gått på magkänsla och inte lydit gpsen och flera gånger hamnat helt fel, så jag valde denna gången att lyda även om det tog emot lite. Ju längre jag kom desto mer skeptisk blev jag. Jag kände inte alls igen mig. Och ju mindre jag kände igen mig, desto mindre blev vägen och till slut var vi ute på en grusväg mitt ute i ingenstans. Det kändes inte alls rätt, men jag tänkte att det säkert är någon bakväg och att vi snart är där. Skepsisen ökade dock kraftigt när gpsen bad mig svänga vänster in på en "väg" mellan två gärden. Att denna "väg" ens var med på kartan var högst underligt. Det liknade mer en traktorväg, hålig och lerig. Här sa jag vänligt med bestämt nej till gpsen och fortsatte en bit framåt. Känslan av fel blev alltför stor. Och jag hade ingen lust att köra fast med hästtransport på ett gärde i ingenstans. Och dessutom började bensinmätaren närma sig rött. Jag hade ju givetvis varit sen på morgonen och tänkte att jag kommer dit och kan tanka på vägen hem. Jag fortsatte och kom till ett litet samhälle samtidigt som gpsen upprepade "Gör en u-sväng och fortsätt till rutten". U-sväng? Lätt på en väg man knappt kan mötas på, och dessutom med hästtransport. Pulsen gick upp och jag började känna svetten på ryggen. Och frustrationen, stressen, irritationen. Hittade en plats att vända på, stoppade gpsen och tryckte in bara "Vartofta" och från att ha varit fem minuter ifrån var det helt plötsligt nästan en halvtimme kvar. Jag fattade inget.
                 Vände, mötte en bil med hästtransport, lyckades stanna dem och frågade om de skulle dit jag skulle. Nej, men de sa att det inte var långt bort, men det var småvägar dit. Okej, tänkte jag, då är det väl in på "vägen" gpsen sagt. Tackade och körde tillbaka och kom till "vägen". Väldigt motvilligt körde jag in. Även om det inte var utför, så var det som en lerig puckelpist. Tänk även här att jag körde en framhjulsdriven gubbvolvo. Min redan höga puls ökade ganska radikalt när jag hundrafemtio meter och en nittiograders sväng senare hör gpsen säga "Målet ligger på höger sida om femhundra meter". ... ? Nej, det gör det inte! Den enda jag ser är åker. Jag ser inte ens vart vägen tar vägen. Och här fick det vara nog. Med sjunkande bensinmätare, klockan som går, min starttid närmar sig och en fundering på om det är så här en hjärnblödning känns börjar jag backa ut. Ett antal svordomar, ett telefonsamtal till arrangören och ett till min groom som skulle komma i egen bil senare, är jag ute på vägen igen, åker tillbaka, slår in Vartofta och börjar köra. Vägen blir större, asfalterad och till slut kommer jag fram till anläggningen. Genomsvettig men framme. Hallaluja! Snälla arrangörer lät mig starta sist i klassen eftersom jag anlände när jag egentligen skulle startat. Jag har alltså kört fel i en timme. Bra där. Nästa gång jag inte vet vart jag ska ska jag läsa ryttarmeddelnadet. Det stod tydligen i det att man skulle knappa in grannfastighetens adress eftersom det skulle bli fel annars. Ja, jag bekräftar det. Jävligt fel. Haha. Men starten gick bra och vi knep faktiskt en sjätte och sistaplacering trots allt! 
 
Stort tack till Kim, räddaren i nöden som kom med en dunk bensin och lika mycket moraliskt stöd och groomande! 
 
 
Vetcheck: Check!
Igår var jag och Lillen hos Titti i Kungsbacka för en vetcheck inför säsongen. Jag kom ihåg att ställa honom på vågen den här gången, vilket han gjorde efter att ha ställt sig på min stortå först. Stortån tippade en vikt på ett och ett halv ton, ungefär. Det kändes i alla fall så, men vågen visade 590 kg. Titti böjde alla ben helt utan reaktion, kollade munnen och kände igenom muskulaturen. Inga stora avvikelser, han var möjligen någor mer spänd i vänster sida länden och nacken på samma sida, men inget som inte gymnastiserande övningar och lite mer streching skulle lösa ... Men vänta lite här nu! Var inte det exakt det Carmen också var när Vivi var och behandlade henne? Jo, precis. Jag tror inte det är en "slump", så uppenbarligen är det något jag gör när jag rider. Sen vad det är, är en annan sak, men det ska utredas! Jag vet att Yohanna, min naprapat, sa att jag var lite högersned sist jag var hos henne, så det kanske är dags för ett besök där igen. Jag ska förresten dit nästa söndag på kurs i 3D-funktion, fysträning för ryttare. Det ska bli jättespännande! 
 
I alla fall, det känns väldigt skönt att veta att Lillen mår bra och är redo att möta säsongen och höja ribban ett snäpp. Så 2016, här kommer vi!