Åsa Foglé

Euphoria!
 
Igår hade jag och Carmen ett sånt där pass när allt slit, allt jobb och all rehabilitering var så värd. Äntligen kändes det som att sitta på en häst, där fram- och bakdel hängde ihop. Och hon var så positiv och framåt men ändå lydig, framme och jag hade den där elastiska känslan i kontakten och jag kunde öka och minska utan att hon spände till. Jag fick typ säga till mig själv att sluta innan det skulle gå åt skogen, annars hade jag nog suttit där fortfarade. Det är så jävla (rent ut sagt) roligt att rida på den hästen när hon har en bra dag. Det är liksom värt det de dagarna när jag känner mig som en nybörjare, när det tar emot, tjorvar och spjärnar. Men jag tror jag börjar att lösa gåtan med den här hästen, vad som funkar kontra vad som inte funkar. Det är bra. 
 
Den här helgen jobbar jag. Jag hade en ambitiös plan att rida Lillen idag innan jag börjar, men igår var det kalas, det blev sent och jag är trött. Jag började skälla lite på mig själv när jag vaknade för sent, att jag har dålig disciplin och borde ta mig i kragen, men hur knasigt det än låter så svarade jag mig själv med "Vad gör det om hundra år?" och bryggde en kanna kaffe istället. Han dör inte av att stå en dag. Och jag måste träna på att ha lite självmedkänsla. Ibland blir det inte alltid som man tänkt sig och det gör faktiskt inget. Så det så. 
Året som gick, 2015 del 2
Juli: Sommaren fortsätter och jag och hästarna tränar på. Inleder sista veckan på semsestern och åker och hälsar på Lillens uppfödare, får klämma på föl och besöker Borås djurpark. 
 
Augusti: En händelserik månand. Jag får ur mig några tankar efter EM i Aachen, lyckas pussla ihop ett perfekt träns till Lillen (ah, denna materiella lycka!) och krånglar med sadelprovning. Kommer fram till att jag ska ha en Equipe Oracle. Åker och hälsar på Helly och Batman i Onsala, går på bästa väns bröllop, fortsätter lägga det tänkta framgångspusslet bland annat genom att köpa mig en sadelkonsultation (vad ska jag ha kontra vad jag inte ha), träffar en pluggkompis och åker med stallägaren och groomar. 
 
September: Jag och Lillen åker till Kungsbacka hälsklinik och gör en hälsocheck och får ett "Ok, go!" Jag får en rejäl dipp och tappar nästan all tro på min egen praktiska förmåga att rida, men lyckas på något sätt (antagligen med det Fogléska pannbenet) ändå debutera med Lillen i MsvC och skrapa ihop strax äver kvalprocent. Jag har sådan jädra tur att jag hittar en Equipe Oracle med exakta mått för mig och Lillen på annons, får sålt Childericen till en stallkompis och åker och hämtar den nya. Samtidigt är över en halv miljon människor på flykt undan IS och jag och min vän Lisa sjösätter min idé jag klurat på under en längre tid; RIdsporten Hjälper, en insamling till förmån för UNHCR. 
 
Oktober: Jag och Lillen åker och tävlar i Trollhättan, denna gång med bättre känsla och sätter ett första kval till MsvB. Carmen får åka på utredning efter att tydligt ha visat missnöje vid ridning under en tid och efter diagnos och behandling börjar en tre månader lång rahbiliteringsperiod med träning endast från marken. Jag upptäcker Equiband, på inrådan av behandlande veterinär och får hjälp av Vivi på Care of Ewards, både på kurs och hemma. 
 
November: Jag fortsätter rehaba Carmen med Equibandet, tömkörning, promenader och streching. Lillen och jag åker på säsongen sista tävling men en bättre känsla än sist. Jag funderar lite kring halvhalter och försöker motverka novemberkoman för allt vad jag är värd. 
 
December: Jag sitter upp och känner på Carmen igen efter tre månaders rehabilitering och hon känns nollställd, så att säga, som innan hon blev dålig. Jag vågar göra något som jag inte vågade när jag var yngre, får ett positivt svar och klappar mig själv på axeln. Ridsporten Hjälper kör en snabbinslamling till Musikhjälpen 2015, Carmen får laserbehandling som hjälper fantastiskt och Lillen får jobba en hel del med bommar och cavaletti. Mycket bra. 
 
 
K-A-L-L-T!
Sjutton minusgrader och frost i skägget. Jag lade dagens ridplaner på hyllan och tänker faktiskt inte ha dåligt samvete för det. Lillen har gått toppen två dagar i rad med fokus på galopparbete. Vi har tänjt på gränserna både fram och tillbaka och han har verkligen kämpat bra, så en vilodag mår han inte dåligt av. Att galoppera så samlat som möjligt med bibehållen eftergift är inte lätt. Och det gäller att slappna av själv i kroppen och inte börja klämma eller spjärna av rädsla för ett avbrott. Hästen måste galoppera själv. "Canter on the spot, loose in the neck". Carl Hesters ord ekar och jag ser Charlotte Dujardin rida på Valegro i huvudet. Det är så jädra inspriernade och lärorikt att se bra ridning, att studera hur sin förebild sitter och använder kroppen, hur den jobbar med händer, armar, ben, säte för att kommunicera med sin häst och att sedan bli medveten om hur man själv gör. Och så kan man låtsas. Jag låtsas ofta att Lillen är Valegro och jag Charlotte, haha. I mitt huvud gör vi en prickfri grand prix, i alla fall så som jag tror att det känns! Carmen får också vila, hon har känts riktigt fin det senaste. Men mer om henne en annan gång, jag måste till jobbet. Vi hörs igen!