Åsa Foglé

Glad påsk!
Jag har kommit hem efter ett dygnspass på jobbet, tagit en kopp kaffe och en macka och ska vidare till stallet. Hästarna ska få röra sig lite, så mycket som jag orkar. Förkylningen är seglivad, men nu tänker inte jag vara sjuk längre. Men sen bär det av mot Götet med bästa Helly för påskfirande och imorgon världscupfinal i dressyr, yay! Det är ju vår årliga tradition och så även i år.
 
Glad påsk önskar jag er! 
Munkpeppar
Carmen är inne i period där hon både fäller och verkar vara allmänt hormonstinn. Jag får helst inte ens titta på henne, än mindre ta på eller borsta henne. Då är det pirayastyle. Vid tömkörning som jag ägnat den senaste veckan åt tycker jag mig inte se så mycket tjurigheter dock, tack och lov. Men jag har beställt hem munkpeppar som jag ska testa att ge henne, som jag efter googlande förstått att det verkar fungera på många ston med liknande bekymmer. Och det är klart, går jag till mig sjäv så är jag inte heller så sugen på att varken träna eller bli pillad på när jag är pms-ig och kan jag hjälpa henne minska besvären så försöker jag gärna.
 

"Som namnet antyder så har munkpeppar använts av munkar för att hjälpa dem till avhållsamhet.

Det fungerar lika bra på hästar som på munkar. Vanligare är ändå att ge krånglade ston munkpeppar. Ston som överbrunstar, är ilskna, griniga eller allmänt svårhanterade brukar svara bra på munkpeppar.

Forskning på människa visar att örtens hormonliknande substanser påverkar hypofysen och balanserar hormonavsöndringen. Man får anta att det går till på samma sätt hos hästar."

Saxat från produktsidan

Är det någon som har erfarenhet av munkpeppar till märriga ston eller hingstiga valacker? 

Jag tänkte aldrig mer rida

1990 startade jag min ryttarkarriär på Alingsås Ridklubb (idag Alingsås Ryttarsällskap). Jag var då sju år och ville känna mig delaktig när tjejerna i skolan lekte häst och pratade om ridskolehästarna. Jag hade egentligen inte förstått tjusningen med hästar innan, men sedan dess är jag fast. En obotlig hästtjej som fått lära sig att aldrig åsidosätta hästarna. Och heller aldrig gjort det.  Även om jag under tonåren gjorde som alla andra tjejer och var ute halva nätterna så tog jag alltid mitt ansvar för stalltjänsten och hästarna. Jag hade aldrig något uppehåll i ridningen för att killar eller kompisar var roligare. Hästarna har alltid varit min första prioritering, kanske till och med före skolan ibland. Jag var skötare på lektionshäst, hade helgtjänst i ridskolestallet och satt i ungdomssektionsstyelsen, hjälpte till på knatteridning, i handikappverksamheten och som funktionär på tävlingar. Alltid. Jag mer eller mindre bodde på ridskolan. 

Men det var ju inte bara jag, vi var ett gäng tjejer som umgicks i stallet, som än idag fortfarande är mina närmaste vänner. Ridskolan blev vår fritidsgård och det var inte bara stall- och hästpyssel, utan på somrarna kunde vi t ex åka och bada i en närliggande sjö och på vintrarna åkte vi pulka i skogen ovanför hagarna. Vi hade matsäck med oss som vi åt i klubbrummet. Vi hade övernattningar och spökvandringar, spelande brännboll i ridhuset och hade rykttävlingar. Vi kunde tillbringa en halv dag i sadelkammaren och putsa läder. Vi stod nästan i givakt i stallgången när vi såg att ridskolechefen var på ingång, alternativt högg tag i första bästa kratta/sopborste/grep för att visa att vi tog hand om stallet.

Jag lärde mig någonting varje dag, allt ifrån foder till sårvård, till hästens sjukdomar, skötsel och hantering, om utrustning och stallskötsel. Jag lärde mig att ta ansvar, att leda och att när det tar eller går emot är det bara att bita ihop och kämpa på om man ville komma vidare. Upp i sadeln igen, även om man så har hela munnen full av grus eller skrapsår på knäna. Jag minns framför allt en gång. Vi hade varit på uteritt med gruppen jag red i. Jag hade Grynet, en korsningsponny fjordning-connemara eller new forest eller något i den stilen. Enveten så in i bänken och var minst sagt egensinnig. Hon hade t ex en period där hon la sig ner och rullade när ryttaren precis hade suttit upp. Bara för att hon kunde ungefär, och det säger rätt mycket om persoligheten tycker jag. I alla fall, när vi kom tillbaka till anläggningen på Övre Nygård så vet ni som varit där att när man kommer ut ur dungen ligger gräs- och galoppbanan precis där. Vad gör Grynet? Sticker och skenar ut på galoppbanan, öronen spetsade och vinden i pannluggen med lilla mig, typ 11 år, på ryggen krampaktigt dragandes i tyglarna och med hjärtat i halsen. Manen var stubbad så att hålla i den var tyvärr uteslutet. En liten bockning och så var hon av med mig och kunde dundra vidare mot stallet, lyckligare än en nyutsläppt ko på sommarbete.

Jag minns att jag ställde mig upp, spottade ut gruset och var så arg så jag grät. Jag lovade mig själv, där och då, att jag aldrig skulle rida igen. Över huvud taget. Jag kände mig så förudmjukad och så liten. Men ilskan gick över medan jag gick tillbaka till stallet, jag vågade ju inte säga något till de andra. För det var också något jag fått lära mig, att inte visa sin besvikelse, rädsla eller ilska. Jag sa aldrig att jag blivit rädd, arg, ledsen eller kände mig som världens sämsta ryttare. Och veckan därpå var jag uppe i sadeln igen. Om det var på Grynet kommer jag faktiskt inte ihåg.

Men hade jag inte suttit upp igen, hade jag inte varit där jag är nu. För om man vill utvecklas måste det ta emot ibland, både för ryttare och för häst. Det är på trösklarna som man utvecklas. Och min uppväxt på ridskolan har definitivt format min envetna, ihärdiga, tävlingsinriktade, kanske lite för petiga person och den jag är idag. Och jag är så oerhört tacksam för att jag har den bakgrunden.