"Jerringpriset har förlorat sitt värde!"
På ett sätt orkar jag inte bry mig. På ett annat kan jag inte hålla käft. Jag känner att jag måste än en gång försvara min sport. Jag pratar såklart om fuzzet kring årets röstningsresultat till Jerringpriset, som Peder Fredricson i år fick.
VARFÖR blir det ramaskri och gapande om röstkupper så fort det handlar om ridsport? Det var likadant när Rolf-Göran Bengtsson fick samma pris 2012. Minuter innan Peder fick sitt pris pratades det om näthat och att det måste få ett slut. Vad händer? Direkt börjar folk tycka på sociala medier. Hela ridsporten sågas, hästfolket blir kallade en sekt och med det tar man ifrån Peder hela äran och stoltheten för priset. Det är alltså vuxna människor jag pratar om. Som uppför sig som små bortskämda barn som inte fått som de velat.
”Hästfolket har mobiliserat!” Nej. Hästfolket har inte mobiliserat. Vi är många och vi är stolta över att någon i vår sport är nominerad och röstar givetvis för att visa vårt stöd. Uppenbarligen har inte simningen eller golfen samma stöd hos sina utövare. Och OM vi nu hade mobiliserat, så hade de andra kandidaternas fans kunnat mobilisera lika mycket.
”Jerringpriset är ju folkets pris!” VARFÖR räknas inte vi till folket?
”Det är bästa prestation som ska ha priset, inte den som är populärast.” För det första: Jag tycker egentligen inte att man kan ställa olika prestationer inom olika sporter emot varandra. För vem ska bedöma vilken som är bäst? Bedömningen blir alltid subjektiv utifrån egen kunskap och tycke. Men att Peder levererade sex felfria rundor under ett OS är, bara det, historiskt. Det har inte gjorts av någon i nutid. Senast någon gjorde det var 1928. Sen handlade det om hundradelar till ett guld. Hundradelar. Jag är inte påläst men jag vet att man i simningen har medaljchans i flera simsätt, på flera distanser. I ridsport har man bara två medaljchanser, en i lag och en individuell. Peder hade alltså både mindre chans på antal medaljer och dessutom en teamkamrat, ett levande djur, som måste vara lika fokuserad och koncentrerad som honom. De ska prestera tillsammans.
”Jerringpriset har förlorat sitt värde!” Att någon oinsatt tomte vräker ur sig något sådan må vara hänt, men när så kallade sportjournalister gör det, gör de bara bort sig. Inte bara för att det är oerhört osportsligt, kränkande och nedvärderande av den som tagit emot priset. Utan också för att ridsporten ÄR Sveriges näst största sport. Att sportjournalister inte är bättre insatta är inget annat än pinsamt. Varför inte bli nyfikna och undra varför två ryttare fått Jerringpriset på fyra år? Fundera över vad som gör ridsporten så stor? Och varför syns den inte mer i media? Och hur kommer det sig att ridsportens utövare har sådan sammanhållning?
”Hästen borde ha priset!” Jag orkar inte ens bemöta detta. Igen, läs på. Ni gör bort er.
”Är de ett dåligt skämt?” Nej, ett dåligt skämt är tysken, norsken och Bellman, typ. Hur kan man ens skriva något sådant? Vill vederbörande få sina femton minuter i rampljuset?
Jakob Hård uttalade sig i Opinion live att folket inte vet vad de röstar på. Han underskattar alltså alla som röstat på Peder och talar om att de inte har fattat vad priset går ut på. Alltså mer eller mindre hela ridsporten. Vadå inte fattat? Vi är många som tycker att Peders prestation var den bästa. Är det så svårt att fatta?
Dock ställer jag mig frågan: Varför blir det ens en debatt? När man har någonting svart på vitt så är det ren fakta. Peder Fredricson fick flest röster. Han vann. Alltså har folket röstat fram bästa prestation. Punkt. Varför ens ifrågasätta det? Sylve Söderstrand representerade ridsporten i debatten i Opinion live och var saklig, kunnig och hade pondus. Men igen, varför måste vi ALLTID behöva försvara vår sport? Dressyr, banhoppning och fälttavlan har liksom varit olympiska grenar sedan 1912!
Jag tänker så här: I takt med att försvaret avhästades på 1950-talet och hästarna placerades ut på ställen som blev ridskolor sjönk statusen på ridning som en sten, eftersom nu kunde även kvinnor få rida. Tidigare var det bara stora, starka män som fick ägna sig åt det inom militären och eller sporten. Idag är 90% av utövarna tjejer.
Och vi har, som sagt, alltid fått försvara ridsporten. Vi har alltid behövt argumentera för att det ÄR en sport. Vi har alltid fått möta kommentarer som att det är "hästen som gör jobbet", att hästar är "bäst mellan två bröd" eller att de "sparkas där bak och bits där fram". Eller att man har en uppfattning om att hästtjejer bara gosar med mular och pyntar sina hästar med rosa rosetter.
Inget kan vara mer fel.
I stallet lär man sig ansvar, respekt, tålamod och att jobba hårt. Man lär sig att vara ödmjuk inför andra, både människor och djur, man lär sig att kommunicera och att samarbeta. Man lär sig att ta i, kämpa, borsta av sig skiten och försöka igen. Forskning visar att många chefer har en bakgrund på ridskola eller med hästar.
Jag är helt övertygad om att ridsporten har inte fått eller får det utrymme i media den förtjänar på grund av att den i gemene mans ögon är en "tjejsport". Och det är ju helt enkelt inte lika intressant. Jakob Hård stod dock, ägd och genomsvettig, i Opinion live och sa att ridsporten nu är ett av sex prioriterde områden i sporten på SVT. Upp till bevis, Gothenburg Horse Show är nära nu.