Åsa Foglé

Inget ont som inte har något gott med sig
Det är märkligt hur mycket man kan ha att göra när man egentligen inte har något att göra (eller snarare inte kan göra det man brukar). Eller kanske hur mycket man märker att det finns att göra hemma, när man plötsligt har tid för att göra det! Trots handikappet, sjukskrivning och ickeridning fyller jag mina dagar med allt möjligt som jag annars inte hinner och livet rullar liksom ändå. 
I måndags var jag på rehabmottagningen och träffade en sjukgymnast för första gången. Hon låste upp ortosen så att jag nu kan böja knäet ännu mer, gav mig några rehabövningar och sa att jag nu får gå utan kryckor om det känns bra. Halleluja moment. Jag har kanske fuskat liiite och gått utan ändå lite innan. När jag var hos läkaren för två veckor sedan sa hon att jag kunde börja stegmarkera, "Tänkt att du har ett knäckebröd, som inte får gå sönder under foten." Mitt imaginära knäckebröd var ganska välgräddat med hög densitet om man säger så... Jag snubblar ju bara på kryckorna nu när jag inte har lika ont, jag får ingen ordning på dem. Det var lättare när det var ont i benet, då blev det liksom mer naturligt hur man skulle använda dem. Nu måste jag tänka mig för innan jag ska upp och ner för trappor, ställa mig upp eller vända mig i sängen eftersom det inte alls gör så ont längre. Jag känner dock att jag tappat en hel del styrka i benet bara på dessa fyra veckor. Kroppen är fantastisk, men jäklar vad fort den förfaller vid total inaktivitet. 
***
Hästarna mår fint och har gått lite med några av mina elever, men nu har Carmen lite helvila ett par veckor. Lillen rids av en tjej som precis har kommit hem från att ha jobbat på en ranch i Australien och det funkar toppen, så det känns väldigt bra.
 
 
 
"Inget ont inte som inte har något gott med sig!" Det här onda har hittills haft tre goda saker med sig:
1. Jag har fått ordentlig vila, vilket jag behövde. Jag har väldigt svårt att vila med gott samvete när jag vet att jag "borde/måste göra det och det och det och det". Nu har jag inte kunnat göra något alls och jag har liksom varit tvungen i att landa i det och acceptera läget. Det har hjälpt. 2. Jag har fått träna på att be om hjälp. En rejäl utmaning för mig som både besitter duktig-flicka-syndromet och själv-är-bästa-dräng-komplexet och som dessutom är van att vara helt självständig. Jag har oerhört svårt att be om hjälp. Jag vill inte vara till besvär eller bli någons belastning. 3. Jag har fått öva på att släppa aningens lite på mitt kontrollbehov, och bara det har jag behövt vila av, haha. Ansträngning deluxe. Men jag har kommit fram till (eller försöker övertyga mig själv om) att så länge ingen dör av att det inte blir exakt som jag brukar göra gör faktiskt inget. Det gör inte så mycket i alla fall! ;) 
Nostalgitripp anno 90-talet
Förra veckan tog jag och Helly oss en liten nostaglitripp down memory lane på Övre Nygård. Alingsås Ridklubb (idag ryttarsällskap): ridskolan där vi växte upp. Fritidsgården som vi spenderade merparten av vår lediga tid på. Stället där vi lärde oss det mesta om hästar, deras skötsel, foder och ridning, men också om kamratskap, hierarkier, ansvar, ledarskap och vikten av att samarbeta. Ridanläggningen som vi skötte lika mycket som hästarna och stallet, där vi kunde gå och frivilligt plocka sten på galoppbanan, sopa läktare och kratta kanter i ridhuset och rensa ogräs utanför stallet. Mycket var sig likt, men mycket har också ändrats.
Att bara gå in genom dörren till stallet var som en tidsresa tjugo år bakåt i tiden, även om det var annorlunda. Men det är som att det sitter något i väggarna. Det som på vår tid var ridskolestallet med spiltrader är idag ponnystall med boxar för inackorderingar. Spångången som vi krattade diagonala mönster i är borta, men det gamla stallkontoret finns kvar. Där vi blev tilldelade hästar av ridläraren är nu ett litet mysigt fikarum med bord, några stolar och en soffa. Sadelkammaren är också något modifierad men den gamla sadelbocken är kvar. Helt fantastiskt! Och som kronan på verket används fortfarande sadeltvålen i de blå askarna. Som back in the old days!
Vi mötte också ett par av de äldre stalltjejerna från vår tid, de man såg upp till och ville bli lika duktig på att rida som. Nu var de där som ponnymammor med sina döttrar och ponnysar. Cirkeln sluts, allting går igen. Helt underbart! 
På något sätt blir jag både lycklig och sorgsen. Lycklig för tiden jag fick med alla mina kompisar och hästar, som på många sätt formade mig till den person jag är idag. Men jag blir också sorgsen för att den är förbi. Och sorgesen för att kulturen inte riktigt är som den var då. Att drivet att ta hand om och sköta om anläggningen inte verkar finnas kvar på samma sätt. För den är tyvärr rätt sliten nu och underhållet är eftersatt. Vad det beror på stavas säkert pengar, och bristen på dessa. Och det är verkligen synd, för det finns potential att kunna skapa en riktigt fin ridskola och idrotts- och sportanläggning!