Dreamteam

 
 
Jag kunde inte ha önskat mig en bättre avslutning på säsongen än vad jag fick. Eller fick och fick, vi gjorde ju den tillsammans. Jag och Lillen åkte själva till Borås för årets sista start. Målet var en bra känsla och att jag skulle rida hela programmet, no matter what. Han kändes lite småseg på framridningen, men ändå avspänd, men i collecting ring kände jag att han började greppa efter handbromsen. Men när vi väl kom in på banan så släppte han den och vi fick till ett av de bästa programmen vi gjort! Jag red hela vägen och blev själv nästan förvånad bland annat över ökningarna vi lyckades åstadkomma. Alltså, jag vet ju att vi kan! Hemma har han varit så jäkla fin det senaste, framme, uppe och energisk. Men så har vi ju den där scenskräcken, när vi vet att varenda steg blir bedömt och jag vill, vill, VILL visa vad vi kan. Det är då det låser sig. Anyways, jag var okej nöjd när vi gick ut och kände att vi ändå gjort det bästa vi kunde, båda två, där och då. Och vet ni, det resulterade i 69,85% och en andraplacering, vilket jag blev ännu mer förvånad över! Det är roligt när det går bra, men det är ju faktiskt ännu roligare när det går ännu bättre och man får rosett med sig! Så jäkla synd bara att jag inte fick ritten filmad, men jag tror ändå jag vet vad jag gjorde annorlunda den här gången, så till nästa säsong håller jag i det. 
 
I morgon åker jag på ridlärar- och tränarfortbildning i Lidköping på mitt favorittema, sits och inverkan, med Traudi Björling. Det blir roligt! 

Säsongsavslutning

 
 
Min tävlingssäsong blev ju inte riktigt som jag hade tänkt. Vi hann debutera MsvB i högsommarvärme, men sedan blev det inte så mycket mer när benet hamnade i ortos. Men jag har ändå fått till några starter nu under hösten med Lillen och idag avslutar vi på hemmaklubben med en LA:3.
Jag har valt att backa två snäpp i tävlingssammanhang då det mer som regel än undantag låser sig för oss och det blir inte alls så bra. Jag tänker att om vi gör några starter på lägre svårighetsgrad, så kanske både min och Lillens scenskräck släpper lite och vi känner att vi faktiskt kan. Han har varit superfin i veckan och får jag bara med mig hälften av den känslan på banan idag så är jag mer än nöjd!