Åsa Foglé

När viljan att prestera dödar glädjen
Man skulle kunna tro att den här bloggen håller på att dö. Det gör den inte, det är bara jag som haft noll inspiration. Men det börjar nog återvända så sakta. 
Vad har hänt sen sist då? 
Lillen och jag har bland annat debuterat MsvB:2! Egentligen kunde vi filat på detaljerna lite till (det kan man väl förvisso i all evinnerlighet, vilken klass man än rider), men jag kände att vi gör ett försök! Ett snäpp upp i nivå för oss båda, varken jag eller Lillen har ju gjort det innan. Och efter att ha smält det hela med facit i hand i ungefär en vecka så tänker jag fortfarande att det kunde ha gått bättre (det kan det ju alltid!), men det kunde faktiskt ha gått sämre också! Inte nog med att ridning är svårt från första början, att tävla är så galet svårt! 
När man tävlar ska man inte bara göra x antal moment och rörelser på exakta platser, det ska göras i harmoni och balans, i lösgjord anspänning på ett oerhört känsligt flyktdjur. Detta ska pågå i 5-6 minuter. Det sitter en domare och bedömer varenda steg man tar, varenda hjälp man ger sin häst. Det sitter också ibland folk och tittar. Det är sällan några större publikansamlingar, oftast närmast sörjande, men ändå. I det så vill jag att varenda steg, varenda rörelse både ska kännas och se perfekt ut. Jag vet i min rationella hjärna att det i princip är ouppnåeligt, men jag vill det ändå. Kort sagt: Det knyter sig i skallen på mig. Inte på det sättet att jag glömmer programmet, men den stränga perfektionisten kommer fram. Och när jag knyter mig i skallen märks det i min kropp (jag har aldrig haft något bra pokerface, i det här fallet -kropp) vilket Lillen så klart känner (hela systemet går ju ut på kroppsspråk), undrar vad det är frågan om och drar handbromsen. Och med det tappar jag i princip hela konceptet. Jag tappar all tro på mig själv, blir långsam i hjälpgivningen, tappar min egen balans, kollapsar bakåt och blir drivande med sätet vilket gör att han blir ännu segare och långsammare och jag rider ännu sämre. Jag skyller alltså inte på honom, men vi hamnar i en negativ sprial. Men det är ju jag som för dansen, jag behöver helt enkelt rida bättre! Det är ju ungefär som att chefen helt plötsligt skulle börja prata danska med en, men bara i på specifika platser, säg konferansrummet. Vem skulle inte bli konfys och osäker av det liksom? 
Ni som har följt mig ett tag vet att dessa problem har funnits sedan vi började tävla. Då var det samma sak på framridningen. Idag kan han vara helt super på framidningen; han är framme, ihop, rund, i balans, på hjälperna. Så kommer vi in på banan och det är som att vända på en hand. Det knyter sig. Typ som när Frodo tar på sig ringen. Dimma och tunnelseende. Och när ringen tas av, dvs när vi går ut från banan, är allt frid och fröjd och happy life igen. Tillbaka till svenskan.
Och jag är övertygad om att det enda som kan hjälpa mig ur det här svarta tävlingshålet (som jag dessutom drar med mig hästen i, stackarn) är att börja träna mig själv mentalt, inte bara ridtekniskt, styrka och kondition. Jag tror att jag behöver en coach, någon med kunskap inom idrotts- och prestationspsykologi som kan hjälpa mig hitta ut ur hålet. För problemet sitter mellan öronen på mig, inte i hästens styrka eller vilja. Om jag rider bättre så kommer det gå bättre, jag är helt övertygad.
 
Sköna maj!
Från typ vinter till sommar på en natt eller två. Idag är tredje dagen med strålande sol och riktig sommarvärme här. I måndags satt jag på gräsklipparen i shorts och linne och fick fräknar på axlarna. Det är ju underbart, jag klagar inte. Än. Haha. 
Kristi himmelfärd stundar och så även meetinget i Borås som hålls årligen denna helg. Jag gör bara tre starter i år, Lillen går en MsvC:1 och Carmen är anmäld till LA:3 och MsvC:1. Från början var jag reserv med henne i båda klasser och tänkte att jag kanske får rida en i alla fall. Men så kom jag med i båda. Har dock inte bestämt mig för om jag ska rida bägge eller bara en. Idag trimmade vi i ridhuset och hon är ju för rolig. Trots värmen blir hon helt överambitiös och het och kan typ inte hejda sig själv. Gör allt på en gång. Så jag måste vara så meganoga med att inte gå vidare innan hon är loss och inte när hon ligger i handen och blir för "på". Och då blir hon frustrerad för det och ännu mer het. Magandning, tålamod och mjuka händer. Annars går det åt h*lv*te. 
Lillen trimmade i ridhuset i går. Och där är det typ tvärt om, jag får peppa igång honom. Medan Carmen blir för het och behöver lösgöras för att vänta på mig och blir Lillen träig och stum och behöver lösgöras för att komma igång. Vi red i genom programmet ett par gånger efter uppvärmning och lossning och det kändes riktigt bra, så idag tog vi en sväng ut. Det blev mest skritt, lite trav på hårt och tog galoppbacken upp två vändor. Så nu provar vi den förberedelsen för tävling och får utvärdera i morgon. Det kan gå hur som helst, det viktigaste är att det går framåt. 
 
Idag fyller mor min år också, så det vankas kalas senare. Det blir fint det! 
Första maj välkommen!
Alltså, jag fattar inte vart hela arpil tog vägen. Long gone kan man säga i alla fall. Men jag har hunnit med att kicka igång båda hästarnas tävlingssäsong. Jag och Lillen var i Mariestad och allt var frid och fröjd tills vi fik startsignal och red in på medellinjen. Då gick Lillen och köpte korv och jag fick släpa honom runt hela programmet. Suck. Men på det igen bara! 
 
Carmen och jag var i Ulricehamn i söndags. Vi åkte själva och hade en ganska tidig start. Var i stallet strax efter fem på morgonen och började packa och fläta. (#vadgörmaninteförsporten) Väl framme hade jag (för en gångs skull!) god tid på mig att göra i ordning oss. Eftersom jag var ensam fick jag ju klä på mig själv först och sedan Carmen, men det gick bra. Hann till och med gå några varv med henne innan jag satt upp. På framridningen var det tjockt. Jag tror vi var tretton eller fjorton ekipage inne i ridhuset samtidigt, eftersom de körde dubbla banor. Och jag tenderar ju till att då bara försöka hålla mig ur vägen, men den här gången var jag tvungen att fokusera på Carmen som blev rätt spänd av detta.
Det hängde ju såklart med in på banan, vilket också stundtals visade sig som en ojämnhet i gången. När hon blir så spänd blir hon dels kort i ena bak i skritten, men också i galoppen, där hon då blir "stampig" i bak. Och då kan hon heller inte länga sprången. Domaren kallade till sig oss efter ritten och sa att hon emellanåt var ojämn och det hade dragit ner betyget, så att jag skulle förstå varför. Och jag vet ju att det händer när hon blir så spänd, men jag är nöjd med att jag ändå kunde rida i det och inte bara sitta och åka med som en liten vante. Det är bara att öva vidare helt enkelt!