När viljan att prestera dödar glädjen
Man skulle kunna tro att den här bloggen håller på att dö. Det gör den inte, det är bara jag som haft noll inspiration. Men det börjar nog återvända så sakta.
Vad har hänt sen sist då?
Lillen och jag har bland annat debuterat MsvB:2! Egentligen kunde vi filat på detaljerna lite till (det kan man väl förvisso i all evinnerlighet, vilken klass man än rider), men jag kände att vi gör ett försök! Ett snäpp upp i nivå för oss båda, varken jag eller Lillen har ju gjort det innan. Och efter att ha smält det hela med facit i hand i ungefär en vecka så tänker jag fortfarande att det kunde ha gått bättre (det kan det ju alltid!), men det kunde faktiskt ha gått sämre också! Inte nog med att ridning är svårt från första början, att tävla är så galet svårt!
När man tävlar ska man inte bara göra x antal moment och rörelser på exakta platser, det ska göras i harmoni och balans, i lösgjord anspänning på ett oerhört känsligt flyktdjur. Detta ska pågå i 5-6 minuter. Det sitter en domare och bedömer varenda steg man tar, varenda hjälp man ger sin häst. Det sitter också ibland folk och tittar. Det är sällan några större publikansamlingar, oftast närmast sörjande, men ändå. I det så vill jag att varenda steg, varenda rörelse både ska kännas och se perfekt ut. Jag vet i min rationella hjärna att det i princip är ouppnåeligt, men jag vill det ändå. Kort sagt: Det knyter sig i skallen på mig. Inte på det sättet att jag glömmer programmet, men den stränga perfektionisten kommer fram. Och när jag knyter mig i skallen märks det i min kropp (jag har aldrig haft något bra pokerface, i det här fallet -kropp) vilket Lillen så klart känner (hela systemet går ju ut på kroppsspråk), undrar vad det är frågan om och drar handbromsen. Och med det tappar jag i princip hela konceptet. Jag tappar all tro på mig själv, blir långsam i hjälpgivningen, tappar min egen balans, kollapsar bakåt och blir drivande med sätet vilket gör att han blir ännu segare och långsammare och jag rider ännu sämre. Jag skyller alltså inte på honom, men vi hamnar i en negativ sprial. Men det är ju jag som för dansen, jag behöver helt enkelt rida bättre! Det är ju ungefär som att chefen helt plötsligt skulle börja prata danska med en, men bara i på specifika platser, säg konferansrummet. Vem skulle inte bli konfys och osäker av det liksom?
Ni som har följt mig ett tag vet att dessa problem har funnits sedan vi började tävla. Då var det samma sak på framridningen. Idag kan han vara helt super på framidningen; han är framme, ihop, rund, i balans, på hjälperna. Så kommer vi in på banan och det är som att vända på en hand. Det knyter sig. Typ som när Frodo tar på sig ringen. Dimma och tunnelseende. Och när ringen tas av, dvs när vi går ut från banan, är allt frid och fröjd och happy life igen. Tillbaka till svenskan.
Och jag är övertygad om att det enda som kan hjälpa mig ur det här svarta tävlingshålet (som jag dessutom drar med mig hästen i, stackarn) är att börja träna mig själv mentalt, inte bara ridtekniskt, styrka och kondition. Jag tror att jag behöver en coach, någon med kunskap inom idrotts- och prestationspsykologi som kan hjälpa mig hitta ut ur hålet. För problemet sitter mellan öronen på mig, inte i hästens styrka eller vilja. Om jag rider bättre så kommer det gå bättre, jag är helt övertygad.
