Åsa Foglé

Skämmes SvRF!

Förra veckan blev det känt att 16-åriga Nellie Berntsson inte kom med i landslaget inför junior-EM pga ett inlägg hon postat på Instagram. Hon hade där kritiserat en ledare för att denne hade kritiserat hennes häst i Hagen och hon hade känt sig orättvist behandlad. Kritiken var ungefär att hästen var för dålig generellt, medan Nellie misstänkte att det var något som inte stämde med den. Det visade sig efter veterinärkontroll stämma och hon postade inlägget. Inget namn nämndes men det blev ett herrans liv. Efter samtal där parterna hade pratat ut och bett varandra om ursäkt skulle det dock ha varit överspelat även om Svenska ridsportförbundet propsat på att inlägget skulle raderas, vilket Nellie också gjorde. (Med andra ord censur.) 

Under Falsterbo skulle Nellie starta igen, för att för att få chansen igen att visa att hon platsar i landslaget. Hon red sin 1,45-klass med endast 4 fel och var jättenöjd och stolt över sin insats. Efter klassen blev hon kallad till ett möte som hon inte fick veta vad det skulle handla om. Hennes tränare fick heller inte gå med. I rummet fanns landslagsledaren, en person från förbundet och ytterligare en person som visade sig var där endast för att bevaka Nellie och se hur hon uppförde sig i tävlingssammanhang, det vill säga på framhoppning, med tränare och så vidare. Ja, ni läste rätt. Mötet skulle visa sig handla om att man tyckte att Nellie såg sur ut när hon red. ...  What? För det första; tänk er att rida in på fullsatt arena i Falsterbo och dessutom som känd medieperson med alla ögon på sig. Och sen rida den högsta klassen man ridit någonsin och dessutom göra det bra under den pressen. Men hon såg sur ut?! Har ni sett någon idrottsman under fullt fokus och koncentration se glad och trevlig ut? Va?!  För det andra är det tre vuxna mot en tjej på 16 år. Ett barn. Hur kan man ens komma på tanken? Ingen annan junior blev utsatt för denna bevakning. 

När Svante Johansson (lagledaren) senare meddelade vilka som skulle ingå i laget var inte Nellie med, trots bättre resultat och trots att hon verkligen visat att hon förtjänat en plats. Nellie blev såklart ledsen och besviken, igen, och skrev om sin besvikelse och hela händelsen i sin blogg med inledning att hon önskade alla uttagna lycka till. Och läs ordentligt nu; Som replik på det säger Svante Johansson att man ville ”ha en bra laganda” och att inlägget på insta var för färskt ungefär. Dessutom vill se riktlinjer från förbundet för hur man ska uppföra sig på sociala medier. Han pratar om värdegrund och att det måste vara en bra laganda. Ursäkta, men är han helt dum i huvudet?

1.     Nellie är 16 år. Då är det lätt hänt att man överreagerar när man känner sig orättvist behandlad och skriver något som kanske inte är helt okej. Jag tror förvisso att inlägget ändå var genomtänkt, med tanke på hennes 400 000 följare. Fyrahundratusen följare. Och för att hon är en klok tjej med rätt inställning. Men förbundet ser en anledning att utöva maktmissbruk för att få tjejen att rätta sig i ledet. Agerandet diskuterades, man bad varandra om ursäkt och case closed. Tydligen inte. Dessutom hade Nellie bara dagar innan fått beröm av en läsares förälder för att hon tog sig tid att prata och bli fotad med sina fans. 

2.     Värdegrund? Var är värdegrunden när det gäller tränare som har förgripit sig sexuellt på sina elever (unga tjejer i beroendeställning) i åratal?!  Det ska till en medial shit storm innan förbundet vågar ta i det och stänga av en tränare. Och ska inte ledarna också föregå med gott exempel för en god värdegrund? 

3.     Laganda? Det Svante Johansson och förbundet ägnat sig åt är inte laganda. Det är i högsta grad mobbing. Och det är vuxna som mobbar en minderårig, ett barn. Det är ju helt jävla sjukt. Dessutom ska även föräldrar till andra juniorer ha fryst ut Nellie. Lägg det till bevakningen av henne på Falsterbo och efterföljande möte där hon inte fick ha med sin tränare. Det är inget annat än ren och skär mobbing. Vuxna mot ett barn.

4. Regler för vad ryttarna får skriva i sociala medier? Det kallas censur. Om inte Svante Johansson vet om det så har vi enligt svensk grundlag i Sverige rätt att uttrycka tankar, känslor och åsikter. Vi lever i en demokrati.

Till historian kan också läggas att Nellie är en tjej som verkligen har jobbat hårt för att komma dit hon är nu. Och hon jobbar fortfarande hårt. Hon är inte född med en ponny mellan benen så att säga. Hon har slitit för det och hon har tagit sig dit själv. Och hon har makt i och med sina hundratuseltals följare. Hennes ord når många och det är förmodligen det som sticker i ögonen på lagledaren och förbundet.

Man skulle kunna tro att det är en fars, ett skämt. Det är tyvärr inte det. Det övergår mitt förstånd hur man i förbundet kan agera på ett sådant sätt. Ingen ledare har varit uthängd vid namn i inlägget som var upptakten till allt detta. Den enda som farit illa av allt detta är Nellie Berndtsson. En 16-åring som gett upp allt för att satsa på sin ryttarkarriär och en plats i landslaget under EM och förtjänat den. Men som även blivit fråntagen den och dessutom fått ta oimligt mycket skit för att några kränkta män inte klarar av en att ung tjej med inflytande vägrat inrätta sig när hon har känt sig orättvist behandlad och det dessutom visade sig att hon hade rätt.  

 

Postiv och negativ förstärkning
Det där med förstärkning och hästträning är väldigt intressant. Hur förstärker man ett önskat beteende? Hur kan man minska ett oönskat? Och vad är egentligen skillnaden på positiv kontra negativ förstärkning? Jag tänkte försöka reda lite i begreppen idag. 
Positiv förstärkning är när man tillför något behagligt för hästen vid ett önskat beteende som svar på ett stimulus, dvs den gör som vi vill. Det kan vara en klapp, godis eller ett beröm med rösten. Hästen förstår att det den gjorde var bra. Här gäller "tresekundersregeln"; berömmet måste komma inom tre sekunder för att hästen ska koppla det till beteendet så här gäller det alltså att ha tajming. 
Negativ försärkning handlar om att ta bort något som hästen upplever som "obehagligt", t ex ett tryck. Hela systemet i ridningen går egentligen ut på negativ förstärkning, eller "presure and release". Kort förklarat: Skänkeln ger ett tryck och släpps när hästen går framåt lättar vi på skänkeln. Det vi tagit bort, alltså det minskade trycket från skänkeln, ger hästen beröm. Samma sak gäller med handen och bettet. När vi tar i tygeln blir det tryck på lanerna i munnen på hästen och när den lyder mjuknar vi på handen. Trycket minskar, hästen belönas. 
 
Jag har funderat på hur vi många gånger t ex förstärker ett oönskat beteende helt omedvetet, eller kanske i tron att det är det bästa. Till exempel: Den är lätt hänt att hästen som stimmar mest i boxen vid utfodring får sitt foder först, utan att ha slutat stimma, trots att det är just det vi vill. Förvisso får fodret hästen att sluta, men det vi har förstärkt med att ge hästen sitt foder är endast beteendet att banka, skrapa, bråka med grannen osv. Vi kommer alltså omedvetet befästa beteendet eftersom det belönas med fodret. Detta blir förvisso en kortsiktig lösning, men det kommer förvärra beteendet på sikt.
Ett annat exempel är att ta bort det som hästen helt ologiskt kan uppleva som potentiella fara. Lite som att curla den. T ex en jacka som hänger på sargen, någon på läktaren eller en solkatt på marken. Vi vet ju att hästen varken kommer bli uppäten eller skada sig på jackan eller solkatten, så egentligen borde det inte var något konstigt? Men genom att själva bli nervösa för att hästen ska bli nervös och med det bli spända och när hästen spökar ta bort jackan eller personen på läktaren så bekräftar vi hästens misstankar. Inte speciellt smart egentligen. Och det är ju vi ryttare som ska stå för det logiska och smarta tänkandet. Det är det här jag kallar för tolerans- och tillitsträning. Hästen ska kunna lita på sin ryttare, även om den upplever läskigheter, men det viktiga då är att ryttaren kommunicerar lugnt och tryggt med sin häst. Man kan aldrig övertala en häst att något inte är farligt, om man själv är nervös eller spänd i kroppen. Eller genom att slutan andas och hålla hårt i tyglarna. Tryck = obehag. Hästen ser, en enligt den själv, något otäckt och känner dessutom obehag i munnen. Det krävs ingen rocket scientist för att räkna ut att hästen kopplar det läskiga med obehaget i munnen. Och ingen har väl blivit lugn och trygg av att bli bestraffad när man är osäker eller rädd? Här kan även fundera på vad om händer när man belönar en rädd eller nervös häst genom att klappa eller med hjälp av rösten.. Förstärker jag tittigheten eller uppmuntrar jag den att bli modig? Frågara ni mig så ska hästen berömmas när den slappnar av.
Ett annat tillfälle där vi ochså vill väl men kanske får en motsatt effekt är ordning på utsläpp och intag till och från hagar. Hästar är vanedjur och ska självklart ha rutiner med fodertider och hagvistelse. Det är viktigt för dem. Frågan är bara hur viktigt det är med att ta ut och in dem i samma ordning varje dag och om det hjälper hästarna att bli lugna eller faktiskt istället stjälper och bara skapar mer oro och stress? För det är samma där. Genom att ta in (eller ut) en häst som blir otålig och visar det genom att springa fram och tillbaka förstärker du endast beteendet när du tar in den. Hästen vill in, den belönas med att bli intagen. Kortsiktigt är det en bra lösning, för stunde lugnar sig hästen, men på sikt kommer hästen att diktera villkoren genom att börja springa och förvänta sig att bli intagen. Och här får man ju som hästägare avväga om man föredrar pest eller kolera i ett par dagar. En häst som äger dig och bestämmer hagtiden själv? Eller ta risken för eventuella tappskor och skador eller en stökig bädd i ett par dagar när man lär den vänta på sin tur? Samma sak gäller hästar "som inte kan vara inne själva", som är så flockbundna, eller ännu värre, bundna till en specifik annan häst. Som inte kan vara ute utan den. Lillen är tyvärr sådan, och väldigt bunden till Carmen. Men träningen börjar arta sig och det har blivit bättre. Det gäller att väga in olika parametrar som om han är rastad, trött och nöjd eller t ex hungrig så man kan finta honom med foder, haha. 
Hundsporten är ljusår före oss med den här typen av inlärning och förstärkande av beteenden och jag hoppas att rid- och hästsporten kommer jobba mer likadant. Skillnaden är kanske att hästar är stora djur och ibland måste vi säga ifrån på hästars vis. Jag förespråkar inte våld eller bestraffning i träningen av hästarna och bestraffning är inget pedagogiskt verktyg för mig. Men om en häst visar ett beteende i hanteringen där den utmanar mig som dess ledare eller som är eller kan bli farligt för mig, då måste jag ta i fysiskt, precis som flockledaren hade gjort. Jag kommer även varna en, två och tre gånger innan och oftast räcker det. Och i slutändan handlar träning, för mig, om att tala om för hästen vad den ska göra, inte vad den inte ska göra. 
 
Hur går era tankar kring detta? Vad gör ni för att förstärka önskat beteende och minska oönskat? 
 
Fredagsfunderingar: Foder

När jag gick på ridskolan på 1990-talet så var det standard att ge en stor häst ca 10 kg torrt hö och 3 kg havre eller möjligen pellets per dag. Hästarna på ridskolan fick också betfor och mineraler. Storhästarna skulle ha 1 kg kraftfoder per mål, ponnysarna ett halvt. End of story och det verkade funka fint (även om någon ponny kanske var lite väl speedad och någon annan 100 kg för fet, haha). Men det var så det var och det fick jag lära mig och applicerade senare på Marillo, min första foderhäst. Det gick inte. Energin i havren gjorde en redan ”vild, men vacker” häst ännu vildare och jag fick tipset att köpa ett havrefritt müslifoder, som då var det enda på den svenska marknaden, Dynavena. Dyrt sa pappa, men det funkade bättre på Marillo och i mindre mängd kunde jag nästan kontrollera honom. Minns att Sten (Lindgren) kunde skrika: ”Och så inget jävla sken efter!” ganska ofta på hoppträningarna, hahaha. Och att flera gånger bockade av mig när jag skrittade av bara för att han kunde, ungefär. Att Marillo var olydig och ouppfostrad, sent inriden och efter det förvildad igen tänkte man inte så mycket på. Han hade behövt lydnadsträning snarare än mindre foder.

Idag är inte bara sporthästarna höga i blod, utan även hobbyhästarna (jag pratar ridhästar av halvblodsmodell nu) kan ha rätt mycket blod (i uppfödarnas ambition att ta fram nästa Valegro) och med det kommer mer energi och nerv, något som blir svårt för många hobbyryttare att kontrollera. Hästägarna får kanske rådet att dra ner på kraftfoder, men kanske inte att öka grovfodergivan eller se till så att man har ett vallfoder med bra värden. Kanske hade rådet att rida mer varit bäst? För för lite foder kan också ge magsår pga för kort tuggtid, men kan också skapa beteendeavvikelser som är svåra att få bort.

 

Jag tänker att hela foderbiten känns oerhört komplex, den också, som allt annat när det gäller hästar och ridning. Forskare kan komma fram till generella riktlinjer, men i slutändan är det ändå alltid individuellt, vad varje häst fungerar bäst på. Och jag tycker att det blir lite farligt när man går ut med artiklar i stil med ”Enbart vallfoder räcker”. För i vårt samhälle idag är det mer vanligt att man bara läser rubrik och kanske halva ingressen och drar sin egen slutsats än att man faktiskt tar sig fem minuter att läsa hela texten, kritiskt granska den och sedan tänka lite själv utifrån egen kunskap och framför allt kunskap om sin egen häst. För det är många parametrar som spelar in. Vad väger hästen? Hur mycket rids den? Hur mycket grovfoder orkar den äta ett dygn? Behöver den lägga på sig muskelmassa? Behöver den gå ner i vikt? Är den lättfödd? Svårfödd? Hur är den i temperamentet? Hur bor den? Box? Lösdrift? Stor hage? Rasthage?  Hagkompisar? Osv osv osv.

För det spelar ju ingen roll om man ger hästen 15 kg grovfoder och den bara orkar äta 9-10 kg per dygn, då behövs kraftfoder. Och en balans mellan energi och protein. Man kan inte bara äta protein för att bygga muskler. Jag tycker jag både hör och läser ofta att ”den behöver muskla på sig”. Nästa fråga är ju då, vad och hur mycket äter den? Hur mycket rids den? När man då får höra att hästen får i stort sett bara underhållsbehov (vad den behöver för att kunna stå och gå, andas och att organen ska fungera) och rids tre- fyra dagar i veckan i skogen är det inte konstigt att den inte bygger muskler. Den behöver ju energi, protein, träning och vila, tillsammans i balans. Precis som vi. Fråga vilken fitnessmänniska eller bodybuilder som helst hur mycket de äter. Jag kan garantera att det är långt över underhållsbehov, men det är också noga avvägt mot träningsnivå och vila. För man får inte glömma att vilan är viktig, det är då kroppen bygger muskler.

En häst mår som bäst med mycket rörelse och lång ättid. Det vet vi. Och med det här inlägget vill jag inte på något sätt mässa eller komma med stora pekpinnen. Jag vill bara ge er mina tankar kring detta, utan även inspirera till intresse att lära sig mer om foder och träningsfysiologi för att hitta just det bästa för sin häst. För precis som allt annat är det individuellt.

Nu ska jag åka till jobbet, ha en härlig fredag hörni!