Åsa Foglé

Postiv och negativ förstärkning
Det där med förstärkning och hästträning är väldigt intressant. Hur förstärker man ett önskat beteende? Hur kan man minska ett oönskat? Och vad är egentligen skillnaden på positiv kontra negativ förstärkning? Jag tänkte försöka reda lite i begreppen idag. 
Positiv förstärkning är när man tillför något behagligt för hästen vid ett önskat beteende som svar på ett stimulus, dvs den gör som vi vill. Det kan vara en klapp, godis eller ett beröm med rösten. Hästen förstår att det den gjorde var bra. Här gäller "tresekundersregeln"; berömmet måste komma inom tre sekunder för att hästen ska koppla det till beteendet så här gäller det alltså att ha tajming. 
Negativ försärkning handlar om att ta bort något som hästen upplever som "obehagligt", t ex ett tryck. Hela systemet i ridningen går egentligen ut på negativ förstärkning, eller "presure and release". Kort förklarat: Skänkeln ger ett tryck och släpps när hästen går framåt lättar vi på skänkeln. Det vi tagit bort, alltså det minskade trycket från skänkeln, ger hästen beröm. Samma sak gäller med handen och bettet. När vi tar i tygeln blir det tryck på lanerna i munnen på hästen och när den lyder mjuknar vi på handen. Trycket minskar, hästen belönas. 
 
Jag har funderat på hur vi många gånger t ex förstärker ett oönskat beteende helt omedvetet, eller kanske i tron att det är det bästa. Till exempel: Den är lätt hänt att hästen som stimmar mest i boxen vid utfodring får sitt foder först, utan att ha slutat stimma, trots att det är just det vi vill. Förvisso får fodret hästen att sluta, men det vi har förstärkt med att ge hästen sitt foder är endast beteendet att banka, skrapa, bråka med grannen osv. Vi kommer alltså omedvetet befästa beteendet eftersom det belönas med fodret. Detta blir förvisso en kortsiktig lösning, men det kommer förvärra beteendet på sikt.
Ett annat exempel är att ta bort det som hästen helt ologiskt kan uppleva som potentiella fara. Lite som att curla den. T ex en jacka som hänger på sargen, någon på läktaren eller en solkatt på marken. Vi vet ju att hästen varken kommer bli uppäten eller skada sig på jackan eller solkatten, så egentligen borde det inte var något konstigt? Men genom att själva bli nervösa för att hästen ska bli nervös och med det bli spända och när hästen spökar ta bort jackan eller personen på läktaren så bekräftar vi hästens misstankar. Inte speciellt smart egentligen. Och det är ju vi ryttare som ska stå för det logiska och smarta tänkandet. Det är det här jag kallar för tolerans- och tillitsträning. Hästen ska kunna lita på sin ryttare, även om den upplever läskigheter, men det viktiga då är att ryttaren kommunicerar lugnt och tryggt med sin häst. Man kan aldrig övertala en häst att något inte är farligt, om man själv är nervös eller spänd i kroppen. Eller genom att slutan andas och hålla hårt i tyglarna. Tryck = obehag. Hästen ser, en enligt den själv, något otäckt och känner dessutom obehag i munnen. Det krävs ingen rocket scientist för att räkna ut att hästen kopplar det läskiga med obehaget i munnen. Och ingen har väl blivit lugn och trygg av att bli bestraffad när man är osäker eller rädd? Här kan även fundera på vad om händer när man belönar en rädd eller nervös häst genom att klappa eller med hjälp av rösten.. Förstärker jag tittigheten eller uppmuntrar jag den att bli modig? Frågara ni mig så ska hästen berömmas när den slappnar av.
Ett annat tillfälle där vi ochså vill väl men kanske får en motsatt effekt är ordning på utsläpp och intag till och från hagar. Hästar är vanedjur och ska självklart ha rutiner med fodertider och hagvistelse. Det är viktigt för dem. Frågan är bara hur viktigt det är med att ta ut och in dem i samma ordning varje dag och om det hjälper hästarna att bli lugna eller faktiskt istället stjälper och bara skapar mer oro och stress? För det är samma där. Genom att ta in (eller ut) en häst som blir otålig och visar det genom att springa fram och tillbaka förstärker du endast beteendet när du tar in den. Hästen vill in, den belönas med att bli intagen. Kortsiktigt är det en bra lösning, för stunde lugnar sig hästen, men på sikt kommer hästen att diktera villkoren genom att börja springa och förvänta sig att bli intagen. Och här får man ju som hästägare avväga om man föredrar pest eller kolera i ett par dagar. En häst som äger dig och bestämmer hagtiden själv? Eller ta risken för eventuella tappskor och skador eller en stökig bädd i ett par dagar när man lär den vänta på sin tur? Samma sak gäller hästar "som inte kan vara inne själva", som är så flockbundna, eller ännu värre, bundna till en specifik annan häst. Som inte kan vara ute utan den. Lillen är tyvärr sådan, och väldigt bunden till Carmen. Men träningen börjar arta sig och det har blivit bättre. Det gäller att väga in olika parametrar som om han är rastad, trött och nöjd eller t ex hungrig så man kan finta honom med foder, haha. 
Hundsporten är ljusår före oss med den här typen av inlärning och förstärkande av beteenden och jag hoppas att rid- och hästsporten kommer jobba mer likadant. Skillnaden är kanske att hästar är stora djur och ibland måste vi säga ifrån på hästars vis. Jag förespråkar inte våld eller bestraffning i träningen av hästarna och bestraffning är inget pedagogiskt verktyg för mig. Men om en häst visar ett beteende i hanteringen där den utmanar mig som dess ledare eller som är eller kan bli farligt för mig, då måste jag ta i fysiskt, precis som flockledaren hade gjort. Jag kommer även varna en, två och tre gånger innan och oftast räcker det. Och i slutändan handlar träning, för mig, om att tala om för hästen vad den ska göra, inte vad den inte ska göra. 
 
Hur går era tankar kring detta? Vad gör ni för att förstärka önskat beteende och minska oönskat? 
 
Tillit och tolerans
Man brukar prata om miljöträning när man utsätter hästen för sådant som de vanligen inte blir utsatta för, och som de uppfattar som potentiell fara. Typ paraplyer, presenningar, flaggor, kossor, dressyrstaket, småbarn, nya miljöer osv osv osv. Jag vill hellre kalla det för tolerans- och tillitsträning, en sorts teambuildning. För det handlar inte bara om att vänja hästen vid specfikt föremål, situation eller miljö. För mig handlar det om att hästen ska tolerera föremålet, situationen eller miljön för att den litar på sin ledare, även om den upplever det som obehagligt.
 
Detta ställer en hel del krav på den som ska vara ledare. Eftersom hästar är så otroligt känsliga för vår sinnesstämning så gäller det att hålla sina egna känslor i styr. Samtidigt som man måste vara beredd på att det kan hända något så måste man fortfarande vara avspänd. En bra ledare är lugn och trygg och visar vägen, vad det än är man ska göra. Jag skulle inte vilja ha en chef som blir nervös och spänd så fort något inte är som det brukar på jobbet. Det skulle göra mig lika nervös och förmodligen skulle jag ta ty mig till någon annan som kanske kan ta kommandot, alternativt ta kommandot själv. Eller om min chef hela tiden skulle förvänta sig att jag ska bli rädd för något, typ "Så ja, så ja, det är ingen fara, det går bra, lugn, luuuuugn!" då kommer jag ju gå runt och undra vad det är jag ska bli rädd för och hela tiden ha ögonen överallt. Bli paraniod helt enkelt. Och jag är inte ens ett flyktdjur, snarare högst i näringskedjan.
 
Men: Jag vill inte ha en lobotomerad häst som inte reagerar på någonting. Jag vill att min häst ska tolerera det som skrämmer den, när jag som ledare säger att det är okej. Hästen ska ha så mycket tillit för mig, som sin ledare att även om flyktinstikten säger "Spring!" så stannar den hos mig. Eller att den behåller fokus när jag rider t ex ett program och hästen hellre vill lägga sin uppmärksamhet på annat som händer utanför. Men hästens tillit är inget man bara har eller får, det är något man får jobba med hela tiden, man får förtjäna den genom att vara lugn, trygg, tydlig och konsekvent. Och man kan aldrig få den med "hjälp" av våld. 
Alternativa ovanligheter
För att hålla mina hästars motivation uppe försöker jag att variera träningen så mycket som möjligt. Och jag försöker inte bara variera mellan dressyrridning, tömkörning, uteritter, equibodybalance och gymnastikhoppning, utan även lägga in lite kommunikation- , tolerans och teamövningar, lek och jag har en plan på att även trickträna Lillen lite. Något säger mig att Carmen inte kommer vara så intresserad av det, haha. I förrgår plockade jag fram lite prylar i ridhuset, två filtar och ett paraply och presenterade detta för Lillen. Han var lite undrande först men så farligt var det inte förrän jag började snurra lite på paraplyet. Då blev det fnork big time, men nyfikenheten (och kanske min trygga närvaro) tog över flyktinstinkten och han stannade kvar och nosade. Sen longerade jag bredvid, runt och förbi. Inga problem. Igår placerade jag samma saker på samma platser i ridhuset och satt upp på Lillen. Red ett helt vanligt dressyrpass, runt, förbi bredvid och det gick som en dans, och för att spänna bågen testade jag efter att rida över filtarna. Lillen kan ibland vara lite "markskygg", dvs reagera om markens utseende ändras, t ex gå från grus till gräs eller ljust underlag till mörkt osv, men inte en reaktion. Duktig pojk!
 
Carmen skrittade ut i förrgår så igår hon fick gå ner och titta på grejerna i endast träns och arbetsrep. Jag hade förväntat mig en kraftigare reaktion a la giraff, storvarning och fnork. Men hon gick fram med spetsade öron, nosade på paraplyet, lyfte huvudet och tittade på mig, gick till filten, nosade, mulade, lyfte huvudet och tittade på mig precis som: "Jaha?" Sen fick hon jogga bredvid precis som Lillen och jag kunde till och med stå med paraplyet som om det regnade och hon joggade på, inte så berörd, haha. De slutar aldrig förvåna, mina fina hästar. Det blir dock spännande när jag ska sitta upp på henne med grejerna på marken.