Åsa Foglé

Om att jobba med det man har
En av de saker som jag tycker är så fantastiska med ridningen är att det går att utöva oavsett hur gammal man är och mer eller mindre oavsett vilka förutsättningar man har. För olika förutsättningar har ju vi alla. Jag funderar mycket på detta, både kring min egen ridning, men framför allt hur jag kan hjälpa mina elever som alla har olika förutsättningar.
I min roll som ridlärare tittar jag i första hand på ryttaren, som sedan med rätt ridning kan utbilda och utveckla sin häst. Många gånger är clinics och föreläsningar så koncentrerade kring hästens förutsättningar, men sällan kring våra förutsättningar som ryttare. Så här tänker jag kring våra förutsättningar ur ett ryttarperspektiv: 
 
  • Fysiska förutsättningar. Ryttarkroppar finns i alla former. Hur ser just din kropp ut? Var finns dina styrkor? Vad behöver och kan du förbättra? Vad behöver du acceptera att det inte går att förändra? Hur kan du utnyttja just din kropp till dess fulla potential på hästryggen? Behöver du kanske t ex stärka bålen för bättre balans eller stretcha insida lår för att komma mer ner i sadeln? Behöver du öva din koordination och kroppaskontroll? Eller kanske att kunna slappna av i axlar och armar?
Att skapa sig en bild av sin egen kropp och dess egenskaper hjälper dig att både formuera och jobba mot dina mål, som också behöver vara realistiska. Det finns idrottskliniker och personliga tränare som kan hjälpa dig göra en utvärdering av just din kropp. En del är dessutom specialiserade på just ryttare. 

  • Mentala förutsättningar. Hur är ditt ryttarsjälvförtroende? Känner du att du kan rida? Tror du att du kan utvecklas? Hur hanterar du stress i form motgång på hästryggen? Vad händer i dig när hästen inte gör som du vill? Är du lugn och försöker igen? Blir du spänd, irriterad? Kan du, när du rider för tränare, ta instruktioner utan att ta dem personligt? Kan du gå in i din bubbla och inte låta dig bli störd av andra? 
Mental träning har de senaste åren slagit igenom även inom ridsporten. Och det är ju egentligen en avgörande faktor, eftersom vi jobbar med djur som är oerhört känsliga för vår sinnesstämning. Och även här behöver man göra en inventering av sina mentala styrkor och fallgropar och hämta kunskaper för att kunna stärka det som behövs. 
 
  • Teoretiska förutsättningar. Hur ser ditt kunnande i ridning och kring hästar ut rent teoretiskt, oavsett disciplin? Förstår du sambanden mellan ridningen, hästens biomekanik, fysiologiska förutsättningar och biologiska natur? Har du koll på syften med olika övningar och hur man lägger upp träningspass, -scheman och terminer? 
Här finns det en uppsjö av böcker att förkovra sig i, beroende på vilket system man jobbar i. Även nätet är outtömmligt på information, men som alltid; var källkritisk. Tyvärr finns det även allt för mycket tveksam information kring hästar och ridning, som kring det mesta. 
 
  • Hästens förutsättningar. Det viktigaste av allt. "En ryttare är aldrig bättre än sin häst".  Vad har min häst för förutsättningar? Har den de fysiska och psykiska egenskaper den behöver för det jag vill ha den till i största allmänhet? Hur ser hästen ut rent exteriört? Lång rygg, kort rygg? Hur är halsen ansatt? Har den plats vid ganascherna att kunna bli eftergiven i nacken? Är det överbyggd eller byggd i uppförsbacke? Vill hästen jobba eller måste du tvinga den? 
Vi bryter ner det en gång till; Vad har min häst för förutsättningar just i dag? Är den i form för att jobba med samlande övningar som jag planerat eller behöver jag lägga fokus på att lösgöra den? Eller kanske tvärt om. Ett planerat joggingpass kanske blir mer trimmande för att läget kommer. 

  • Eller om man rider på ridskola, vad har hästen jag sitter på idag för förutsättningar? Har den möjlighet att kunna göra det jag vill eller ber jag om för mycket? VI vet att olika hästar är olika att rida på, en del är mjukare än andra, en del känsligare, andra mer förlåtande. Vissa är mer framåt, andra åt det segare hållet. Om du vet att du inte kan få sega Sonja att bli kvick i fötterna, försök inte, utan öva på t ex dit sits istället. Eller att hålla handen mjuk och stilla. För ber man om något som hästen inte har förutsättningar för skapar det bara missnöje hos ryttaren, vilket hästen känner. Och skolhästar ska ha dessa egenskaper. De är tränade och skolade att lära våra elever rida, inte tvärt om. 
 
  • Ekonomiska förutsättninar. Det är klart att man kan lära sig att rida utan att vara miljonär, men om man har egen häst så är den krassa sanningen att man höjer man oddsen om man har kapital. Då har man medel att träna för en duktig instruktör, investera i väl passande utrustning, kanske låta veterinär och fysioterapeut gå över hästen ett par gånger var om året.
Det man inte kan köpa är drivet att utvecklas, passionen för hästarna och hur hårt man är villig att jobba för att nå sina mål, och bara det kan ta en långt! 
Och summa summarum är att vi alla har olika förutsättingar, och att jag tänker att det gäller att jobba med det man har, och emot rimliga mål. Annars blir alla inblandade bara ledsna. 
 
***
Nu ska jag åka och rida, förutsättningarna idag är inte på topp. Jag känner mig krasslig, så det blir ett par lugna, lösgörnade pass. 
Postiv och negativ förstärkning
Det där med förstärkning och hästträning är väldigt intressant. Hur förstärker man ett önskat beteende? Hur kan man minska ett oönskat? Och vad är egentligen skillnaden på positiv kontra negativ förstärkning? Jag tänkte försöka reda lite i begreppen idag. 
Positiv förstärkning är när man tillför något behagligt för hästen vid ett önskat beteende som svar på ett stimulus, dvs den gör som vi vill. Det kan vara en klapp, godis eller ett beröm med rösten. Hästen förstår att det den gjorde var bra. Här gäller "tresekundersregeln"; berömmet måste komma inom tre sekunder för att hästen ska koppla det till beteendet så här gäller det alltså att ha tajming. 
Negativ försärkning handlar om att ta bort något som hästen upplever som "obehagligt", t ex ett tryck. Hela systemet i ridningen går egentligen ut på negativ förstärkning, eller "presure and release". Kort förklarat: Skänkeln ger ett tryck och släpps när hästen går framåt lättar vi på skänkeln. Det vi tagit bort, alltså det minskade trycket från skänkeln, ger hästen beröm. Samma sak gäller med handen och bettet. När vi tar i tygeln blir det tryck på lanerna i munnen på hästen och när den lyder mjuknar vi på handen. Trycket minskar, hästen belönas. 
 
Jag har funderat på hur vi många gånger t ex förstärker ett oönskat beteende helt omedvetet, eller kanske i tron att det är det bästa. Till exempel: Den är lätt hänt att hästen som stimmar mest i boxen vid utfodring får sitt foder först, utan att ha slutat stimma, trots att det är just det vi vill. Förvisso får fodret hästen att sluta, men det vi har förstärkt med att ge hästen sitt foder är endast beteendet att banka, skrapa, bråka med grannen osv. Vi kommer alltså omedvetet befästa beteendet eftersom det belönas med fodret. Detta blir förvisso en kortsiktig lösning, men det kommer förvärra beteendet på sikt.
Ett annat exempel är att ta bort det som hästen helt ologiskt kan uppleva som potentiella fara. Lite som att curla den. T ex en jacka som hänger på sargen, någon på läktaren eller en solkatt på marken. Vi vet ju att hästen varken kommer bli uppäten eller skada sig på jackan eller solkatten, så egentligen borde det inte var något konstigt? Men genom att själva bli nervösa för att hästen ska bli nervös och med det bli spända och när hästen spökar ta bort jackan eller personen på läktaren så bekräftar vi hästens misstankar. Inte speciellt smart egentligen. Och det är ju vi ryttare som ska stå för det logiska och smarta tänkandet. Det är det här jag kallar för tolerans- och tillitsträning. Hästen ska kunna lita på sin ryttare, även om den upplever läskigheter, men det viktiga då är att ryttaren kommunicerar lugnt och tryggt med sin häst. Man kan aldrig övertala en häst att något inte är farligt, om man själv är nervös eller spänd i kroppen. Eller genom att slutan andas och hålla hårt i tyglarna. Tryck = obehag. Hästen ser, en enligt den själv, något otäckt och känner dessutom obehag i munnen. Det krävs ingen rocket scientist för att räkna ut att hästen kopplar det läskiga med obehaget i munnen. Och ingen har väl blivit lugn och trygg av att bli bestraffad när man är osäker eller rädd? Här kan även fundera på vad om händer när man belönar en rädd eller nervös häst genom att klappa eller med hjälp av rösten.. Förstärker jag tittigheten eller uppmuntrar jag den att bli modig? Frågara ni mig så ska hästen berömmas när den slappnar av.
Ett annat tillfälle där vi ochså vill väl men kanske får en motsatt effekt är ordning på utsläpp och intag till och från hagar. Hästar är vanedjur och ska självklart ha rutiner med fodertider och hagvistelse. Det är viktigt för dem. Frågan är bara hur viktigt det är med att ta ut och in dem i samma ordning varje dag och om det hjälper hästarna att bli lugna eller faktiskt istället stjälper och bara skapar mer oro och stress? För det är samma där. Genom att ta in (eller ut) en häst som blir otålig och visar det genom att springa fram och tillbaka förstärker du endast beteendet när du tar in den. Hästen vill in, den belönas med att bli intagen. Kortsiktigt är det en bra lösning, för stunde lugnar sig hästen, men på sikt kommer hästen att diktera villkoren genom att börja springa och förvänta sig att bli intagen. Och här får man ju som hästägare avväga om man föredrar pest eller kolera i ett par dagar. En häst som äger dig och bestämmer hagtiden själv? Eller ta risken för eventuella tappskor och skador eller en stökig bädd i ett par dagar när man lär den vänta på sin tur? Samma sak gäller hästar "som inte kan vara inne själva", som är så flockbundna, eller ännu värre, bundna till en specifik annan häst. Som inte kan vara ute utan den. Lillen är tyvärr sådan, och väldigt bunden till Carmen. Men träningen börjar arta sig och det har blivit bättre. Det gäller att väga in olika parametrar som om han är rastad, trött och nöjd eller t ex hungrig så man kan finta honom med foder, haha. 
Hundsporten är ljusår före oss med den här typen av inlärning och förstärkande av beteenden och jag hoppas att rid- och hästsporten kommer jobba mer likadant. Skillnaden är kanske att hästar är stora djur och ibland måste vi säga ifrån på hästars vis. Jag förespråkar inte våld eller bestraffning i träningen av hästarna och bestraffning är inget pedagogiskt verktyg för mig. Men om en häst visar ett beteende i hanteringen där den utmanar mig som dess ledare eller som är eller kan bli farligt för mig, då måste jag ta i fysiskt, precis som flockledaren hade gjort. Jag kommer även varna en, två och tre gånger innan och oftast räcker det. Och i slutändan handlar träning, för mig, om att tala om för hästen vad den ska göra, inte vad den inte ska göra. 
 
Hur går era tankar kring detta? Vad gör ni för att förstärka önskat beteende och minska oönskat? 
 
Tillit och tolerans
Man brukar prata om miljöträning när man utsätter hästen för sådant som de vanligen inte blir utsatta för, och som de uppfattar som potentiell fara. Typ paraplyer, presenningar, flaggor, kossor, dressyrstaket, småbarn, nya miljöer osv osv osv. Jag vill hellre kalla det för tolerans- och tillitsträning, en sorts teambuildning. För det handlar inte bara om att vänja hästen vid specfikt föremål, situation eller miljö. För mig handlar det om att hästen ska tolerera föremålet, situationen eller miljön för att den litar på sin ledare, även om den upplever det som obehagligt.
 
Detta ställer en hel del krav på den som ska vara ledare. Eftersom hästar är så otroligt känsliga för vår sinnesstämning så gäller det att hålla sina egna känslor i styr. Samtidigt som man måste vara beredd på att det kan hända något så måste man fortfarande vara avspänd. En bra ledare är lugn och trygg och visar vägen, vad det än är man ska göra. Jag skulle inte vilja ha en chef som blir nervös och spänd så fort något inte är som det brukar på jobbet. Det skulle göra mig lika nervös och förmodligen skulle jag ta ty mig till någon annan som kanske kan ta kommandot, alternativt ta kommandot själv. Eller om min chef hela tiden skulle förvänta sig att jag ska bli rädd för något, typ "Så ja, så ja, det är ingen fara, det går bra, lugn, luuuuugn!" då kommer jag ju gå runt och undra vad det är jag ska bli rädd för och hela tiden ha ögonen överallt. Bli paraniod helt enkelt. Och jag är inte ens ett flyktdjur, snarare högst i näringskedjan.
 
Men: Jag vill inte ha en lobotomerad häst som inte reagerar på någonting. Jag vill att min häst ska tolerera det som skrämmer den, när jag som ledare säger att det är okej. Hästen ska ha så mycket tillit för mig, som sin ledare att även om flyktinstikten säger "Spring!" så stannar den hos mig. Eller att den behåller fokus när jag rider t ex ett program och hästen hellre vill lägga sin uppmärksamhet på annat som händer utanför. Men hästens tillit är inget man bara har eller får, det är något man får jobba med hela tiden, man får förtjäna den genom att vara lugn, trygg, tydlig och konsekvent. Och man kan aldrig få den med "hjälp" av våld.