Samma banor i hoppning varje gång?

I lördags var jag med en av mina elever och hennes unghäst på en pay n’ jump. Och gud så inspirerande! Jag vet inte om det är för att jag faktiskt vill eller om det beror på det enorma ridsuget, men nu har jag fått för mig att jag vill börja hoppträna igen. Inte på några stora hinder, men för variation och för att det är roligt och kanske med målet att åka ut och starta någon lokal klass så småningom.

Så funderade jag lite kring hoppsporten och tävling för nybörjare och på lätt nivå. I dressyren rider vi ju samma program i alla klasser, upp till det egenkomponerade kürprogrammet, på alla tävlingar. Samma vägar och rörelesr varje gång. Vi har därmed möjlighet att träna rörelser och moment ur programmen, men också på programmet i sin helhet. Vi lär oss programmen vi ska rida och jag får för mig att det inte bara skapar en trygghet hos ryttaren utan också hos hästarna som känner igen sig på det sättet. För hur många hästar bjuder inte till lite extra in på diagonalen? ;) Tävlingsmomentet i sig innebär ju ofta även ett visst stresspåslag, nervositet och kanske både yttre och inre press för många ryttare. Man ska visa upp sin häst på bästa sätt och bli synad och bedömd in i minsta detalj. Det krävs år av rutin, ridna program, träning och övning för att göra detta så likt som man gör det hemma.

På hopptävlingar är det annorlunda. Dit kommer både ryttare och hästar till olika banor varje gång. Olika linjer, olika vägar och olika hinder. Jag vill inbilla mig att det adderar lite extra nerver för många ryttare tills man har varit ute några gånger och lärt sig att memorera banan med hjälp av endast banskissen och genom att titta på några ekipage innan man lastar ur (om mna nu inte kunde gå banan). Är inte det lite märkligt egentligen, på lägsta nivå alltså?

Jag ställde frågan till en av våra främsta hoppryttare och tränare i Sverige när jag var på fortbildning i våras. ”Skulle man inte likt dressyren kunna ha en och samma bana på varje tävling i lätt klass (och kanske för unghästar) så att man kan öva på linjerna i det på träning?” (Såklart menar jag inte att vi bara tränar programdelar i dressyren och jag vet att man inte gör det i hoppningen heller, men just när man tränar på tävlingsmomentet) Jag fick svaret att lära sig nya banor varje gång ingår i hoppsporten. ... 

 

Men ni som tävlar i hoppning; Är det helt otänktbart att ha en specifik bana motsvarade dressyrens LC:1, en motsvarande  LB:1, en som LB:2 och så vidare? Och att precis som i dressyren ökar banan i teknisk svårighetsgrad, men också på höjden? Men det är fortfarande samma vägar och samma hinder. Och sedan kanske i medelsvår klass skulle banorna börja se olika ut varje gång? 

 

 

1

Om att jobba med det man har

En av de saker som jag tycker är så fantastiska med ridningen är att det går att utöva oavsett hur gammal man är och mer eller mindre oavsett vilka förutsättningar man har. För olika förutsättningar har ju vi alla. Jag funderar mycket på detta, både kring min egen ridning, men framför allt hur jag kan hjälpa mina elever som alla har olika förutsättningar.
I min roll som ridlärare tittar jag i första hand på ryttaren, som sedan med rätt ridning kan utbilda och utveckla sin häst. Många gånger är clinics och föreläsningar så koncentrerade kring hästens förutsättningar, men sällan kring våra förutsättningar som ryttare. Så här tänker jag kring våra förutsättningar ur ett ryttarperspektiv: 
 
  • Fysiska förutsättningar. Ryttarkroppar finns i alla former. Hur ser just din kropp ut? Var finns dina styrkor? Vad behöver och kan du förbättra? Vad behöver du acceptera att det inte går att förändra? Hur kan du utnyttja just din kropp till dess fulla potential på hästryggen? Behöver du kanske t ex stärka bålen för bättre balans eller stretcha insida lår för att komma mer ner i sadeln? Behöver du öva din koordination och kroppaskontroll? Eller kanske att kunna slappna av i axlar och armar?
Att skapa sig en bild av sin egen kropp och dess egenskaper hjälper dig att både formuera och jobba mot dina mål, som också behöver vara realistiska. Det finns idrottskliniker och personliga tränare som kan hjälpa dig göra en utvärdering av just din kropp. En del är dessutom specialiserade på just ryttare. 

  • Mentala förutsättningar. Hur är ditt ryttarsjälvförtroende? Känner du att du kan rida? Tror du att du kan utvecklas? Hur hanterar du stress i form motgång på hästryggen? Vad händer i dig när hästen inte gör som du vill? Är du lugn och försöker igen? Blir du spänd, irriterad? Kan du, när du rider för tränare, ta instruktioner utan att ta dem personligt? Kan du gå in i din bubbla och inte låta dig bli störd av andra? 
Mental träning har de senaste åren slagit igenom även inom ridsporten. Och det är ju egentligen en avgörande faktor, eftersom vi jobbar med djur som är oerhört känsliga för vår sinnesstämning. Och även här behöver man göra en inventering av sina mentala styrkor och fallgropar och hämta kunskaper för att kunna stärka det som behövs. 
 
  • Teoretiska förutsättningar. Hur ser ditt kunnande i ridning och kring hästar ut rent teoretiskt, oavsett disciplin? Förstår du sambanden mellan ridningen, hästens biomekanik, fysiologiska förutsättningar och biologiska natur? Har du koll på syften med olika övningar och hur man lägger upp träningspass, -scheman och terminer? 
Här finns det en uppsjö av böcker att förkovra sig i, beroende på vilket system man jobbar i. Även nätet är outtömmligt på information, men som alltid; var källkritisk. Tyvärr finns det även allt för mycket tveksam information kring hästar och ridning, som kring det mesta. 
 
  • Hästens förutsättningar. Det viktigaste av allt. "En ryttare är aldrig bättre än sin häst".  Vad har min häst för förutsättningar? Har den de fysiska och psykiska egenskaper den behöver för det jag vill ha den till i största allmänhet? Hur ser hästen ut rent exteriört? Lång rygg, kort rygg? Hur är halsen ansatt? Har den plats vid ganascherna att kunna bli eftergiven i nacken? Är det överbyggd eller byggd i uppförsbacke? Vill hästen jobba eller måste du tvinga den? 
Vi bryter ner det en gång till; Vad har min häst för förutsättningar just i dag? Är den i form för att jobba med samlande övningar som jag planerat eller behöver jag lägga fokus på att lösgöra den? Eller kanske tvärt om. Ett planerat joggingpass kanske blir mer trimmande för att läget kommer. 

  • Eller om man rider på ridskola, vad har hästen jag sitter på idag för förutsättningar? Har den möjlighet att kunna göra det jag vill eller ber jag om för mycket? VI vet att olika hästar är olika att rida på, en del är mjukare än andra, en del känsligare, andra mer förlåtande. Vissa är mer framåt, andra åt det segare hållet. Om du vet att du inte kan få sega Sonja att bli kvick i fötterna, försök inte, utan öva på t ex dit sits istället. Eller att hålla handen mjuk och stilla. För ber man om något som hästen inte har förutsättningar för skapar det bara missnöje hos ryttaren, vilket hästen känner. Och skolhästar ska ha dessa egenskaper. De är tränade och skolade att lära våra elever rida, inte tvärt om. 
 
  • Ekonomiska förutsättninar. Det är klart att man kan lära sig att rida utan att vara miljonär, men om man har egen häst så är den krassa sanningen att man höjer man oddsen om man har kapital. Då har man medel att träna för en duktig instruktör, investera i väl passande utrustning, kanske låta veterinär och fysioterapeut gå över hästen ett par gånger var om året.
Det man inte kan köpa är drivet att utvecklas, passionen för hästarna och hur hårt man är villig att jobba för att nå sina mål, och bara det kan ta en långt! 
Och summa summarum är att vi alla har olika förutsättingar, och att jag tänker att det gäller att jobba med det man har, och emot rimliga mål. Annars blir alla inblandade bara ledsna. 
 
***
Nu ska jag åka och rida, förutsättningarna idag är inte på topp. Jag känner mig krasslig, så det blir ett par lugna, lösgörnade pass. 

Svar på svar

Härom dagen postade Hippson mitt inlägg om "Det stora hoppet" med svar från Tv3. Det verkar som att jag var så otydlig så det inte framgår att det jag kritiserar är att det är tonårsdöttrarna som ska lära sina pappor att rida. Och att det är det som kommuniceras i programmet. Det förstår vem som helst att det fanns yrkesmänniskor bakom kameran. Men om vem som helst hade kunnat lära andra att rida på ett säkert och hästvänligt sätt hade vi inte haft någon ridlärarutbildning eller ridskolor. I programmet ses tonåringar utsätta sina pappor för livsfarliga situationer och man använder realtivit unga och känsliga hästar som redskap. Allt för att de vill vinna en häst. 
Det är inte horsemanship, det är inte hur man lär någon rida idag. Susanne Nyhlén menar att papporna fick de bästa förutsättningarna för att lära sig rida. Jag menar att det fick dem inte alls. De bästa förutsättningarna hade varit äldre, välskolade  och nybörjarvana hästar, helst av kallblodsmodell, både för att de rör sig mindre och inte är lika mentalt känsliga (generellt). Hästarna som var med var Bollerups skolhästar, sporthästar av modernare modell. Hästarna är alltså inte alls vana vid den typen av ridning. Det är inte i linje med hästarnas välfärd. 
 
Kommentarsfältet på fb under inlägget lyser desssutom tyvärr av okunskap kring hur ridskolor fungerar, något som ocskå var min poäng i första inlägget. Folk verkar tro att det är hej baberiba och att hästarna plågas på ridskolan, att det dras i munnar och studsas i sadlar, ungefär. Andra menar att det är bra att vår sport syns i media, att man visar hur svårt det är att rida. Eller att papporna var modiga. Har man inte ens läst vad jag skrivit? Det är bra att ridsporten syns, men vad som hade varit ännu bättre är om de hade visat hur svårt det är att lära sig också och hur lång tid det tar? Poängen är att jag ställer mig kritisk till är HUR man kommunicerar att det går till att lära sig rida. Och att hästarna ska behandlas med respekt. Och Tv3's svar i stil med "att det är ju kul att tävla i hur fort det går att lära sig hoppa en bana" med hästens välfärd och livet som insats. Ungefär. Goddag yxskaft.
Att lära sig rida är inte underhållning, det är utbildning som ska ledas av utbildade ridlärare och hästar skolade för ändamålet. Det får ALDRIG ske på hästarnas bekostnad eller med risk för ryttarnas säkerhet, vilket det gjorde i "Det stora hoppet".