Åsa Foglé & Hästeriet

Euphoria!
 
Igår hade jag och Carmen ett sånt där pass när allt slit, allt jobb och all rehabilitering var så värd. Äntligen kändes det som att sitta på en häst, där fram- och bakdel hängde ihop. Och hon var så positiv och framåt men ändå lydig, framme och jag hade den där elastiska känslan i kontakten och jag kunde öka och minska utan att hon spände till. Jag fick typ säga till mig själv att sluta innan det skulle gå åt skogen, annars hade jag nog suttit där fortfarade. Det är så jävla (rent ut sagt) roligt att rida på den hästen när hon har en bra dag. Det är liksom värt det de dagarna när jag känner mig som en nybörjare, när det tar emot, tjorvar och spjärnar. Men jag tror jag börjar att lösa gåtan med den här hästen, vad som funkar kontra vad som inte funkar. Det är bra. 
 
Den här helgen jobbar jag. Jag hade en ambitiös plan att rida Lillen idag innan jag börjar, men igår var det kalas, det blev sent och jag är trött. Jag började skälla lite på mig själv när jag vaknade för sent, att jag har dålig disciplin och borde ta mig i kragen, men hur knasigt det än låter så svarade jag mig själv med "Vad gör det om hundra år?" och bryggde en kanna kaffe istället. Han dör inte av att stå en dag. Och jag måste träna på att ha lite självmedkänsla. Ibland blir det inte alltid som man tänkt sig och det gör faktiskt inget. Så det så.