Reality check och tack!
När jag har blivit så här kraftigt begränsad i de mest vardaliga saker inser jag hur lycklig man bör vara om/när man har en fungerande kropp. Lite ont i ryggen ibland är ingenting i jämförelse med detta.
Att gå på toaletten är näst intill akrobatik med ett helgipsat ben. Att ta med sig kaffekoppen till soffan kräver antingen en picknickkorg eller ett balanssinne deluxe, om man ska använda en krycka och inte spilla på vägen. Nedervåningen och duschen såg jag för första gången på fyra dagar igår. Den duschen, även om den var rätt meckig, var helt underbar. Tvättlappar i all ära dock. Allting går så mycket långsammare och kräver planering och eftertänksamhet. "Hur gör jag nu med benet?" Att klä på sig, ta med sig en tallrik från mikron till bordet när man inte får nudda mark med ena foten är inte lätt. Gå i trappor, plocka upp något man tappat på golvet och att bara vända sig i sängen är nästan ett helt företag. Men jag tänker att jag är glad att jag ändå är i hyfsad kondition och fysik, och har styrka i det friska benet och en ganska bra balans. Och tur att jag har H som får vara personlig assistent, privatchaufför och lite stalledräng, haha. Men jag längtar till torsdag när gipset ska av och jag ska få en knäortos istället. Förhoppningavis blir jag lite smidigare då!
Vill även passa på att tacka min underbara stallägare som tar hand om hästarna och stallkompisarna som erbjudit mig hjälp med allt och som tar över nu några dagar när stallägaren åker bort några dagar. Utan er hade det blivit svårt! Det värmer mig att så många erbjuder mig hjälp med vad som helst nu, ni är bäst!