Hästeriet

 Jag vaknar till en bitande kall januarimorgon. Termometern visar tio krispiga minusgrader och solen är på väg upp. Himlen är sådär ljust rosa som skiftar till lika ljus blå. Det är egentligen helt fantastiskt. Jag sitter i köket. Kaffe, morgonrock och raggsockar. 

 

Det dök upp en artikel i min feed, där veterinärprofessor och fd Flyingechef Ingvar Fredricson pratar om att ge hästar bästa förutsättningar för att de ska hålla för ridning och träning. Om hur viktigt det är att föl får växa upp ute, dygnet runt, i kuperade hagar. 

 

Vi i Sverige har ju fantastiska möjligheter till just detta och jag tycker det är lite märkligt att Sverige inte "syns" mer på hästvärldskartan. Nu pratar jag om sporthästvärldskartan. Förra året var Sverige på åttonde plats enligt WBFSH, då i och för sig bara räknat svenskfödda hästar i elitsammanhang. Bästa dressyrhäst är Patrik Kittels Deja på 15:e plats. Bland annat finns Minna Teldes Isac med, och han är ju faktiskt ur samma möderne som Lillen. Stolt! Jag har dock inte lyckats hitta mer generellt, och undrar om någon sådan forskning finns överhuvudtaget? Det känns lite svårmanövrerat att undersöka alla hästar på lägre nivå. Å andra sidan borde ju statistik finnas både på veterinärkliniker och hos försäkringsbolag. 

 

Jag är i vilket så glad och tacksam för att Lillen har fått växa upp precis såhär, hos Jan-Owe Lundberg på Stall Sandtorp i Öglunda utanför Skara. (Lillen är alltså inte bara svenskfödd, han är närproducerad också, haha!) Han har gått i stora hagar, på olika underlag, med fölkompisar och senare i unghingstflock, fått lattja, leka och stärkas av det. Både i kroppen och i själen. För jag tror att det psyiska välmåendet är i princip lika viktigt för hästarna, som det fysiska. Jag vill inbilla mig att en happy horse blir en happy, strong athlete. Och jag vet att jag kommer vända mig till Stall Sandtorp när det är dags att köpa nästa häst.