Åsa Foglé

Out and about
Med handen på hjärtat tycker jag egentligen inte så mycket om att rida ut. Jag gillar mer att sitta och trimma på banan eller i ridhuset. Men med det inte sagt att jag inte rider ut eller ute, hästarna behöver både den mentala och fysiska variationen med annat underlag och miljö. Så igår fick båda hästarna varsin runda i naturen och om man bortser från flugor och blinningar var det riktigt härligt.
Vi passade på att göra lite road work på den nylagda asfalten och faktiskt så visade de bilar jag mötte och blev omkörd av stor hänsyn, för en gångs skull, det tackar jag för! En till och med stannade helt och väntade tills vi gått förbi. Ett undantag var en liten tant i en lika liten bil som nog inte ens såg oss. Hon körde förvisso inte så fort över huvud taget, men blicken var fast koncentrerad på vägen framför henne.
Båda hästarna var också väldigt modiga när de stötte på potentiella livsfaror (grushögar och soptunnor och sådant ni vet) men Carmen får guldstjärnan den här gången för att hon inte hoppade ur sitt eget skinn när fyra kalvar i en hage  bredvid vägen kom travandes emot oss och ville säga hej. Tungan rätt i munnen, mjuka händer och en liten bön att det inte skulle komma en bil samtidigt som vi tog oss förbi de små gulliga bestarna och Carmen började andas igen när vi svängde in på grusvägen mot stallet 😁
Idag: Lösgörande pass på banan, det blir fint! 
 
#carrotonastick
 Ni vet hur jag och Lillen har haft och har lite problem med spänning och framåtbjudning på tävlingsbanan? Han kan gå som en klocka hemma, på träning och på framridningen, men så knyter det sig på banan. Jag skyller allt på mig och på min vilja att det ska gå bra. Mentala spänningar blir fysiska spänningar som går rakt ner till Lillen som undrar varför jag blir så konstig och så blir han spänd och går in i sig själv. Och detta har jag flera gånger ventilerat och diskuterat med stallkompisar och flera gånger har det gamla Bamse-knepet "morot på pinne" kommit upp, så nu var jag helt enkelt tvungen att prova!
Så efter ett pass i ridhuset kom en av stallkompisarna ner med en morot som hon knöt fast på körpisken. Och Lillen var helt med på noterna och marscherade lätt och intresserat efter, haha! Sen fick jag för mig att ta den en nivå till och tog av tränset och provade utan. Stallkompisen filmade och jag lade upp det på min instagram som en rolig grej. Det delades av ett holländskt företag både på instagram och facebook och bara över natten hade över 10 000 personer sett det. I skrivandets stund är det upp i 453 514 gånger! Nästan en halv miljon gånger, det är helt ogreppbart! Det är ju helt sjukt hur fort man kan nå så många människor. Det var aldrig min tanke, jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle bli så stort! Och responsen har varit enorm, och de flesta har förstått att det (såklart) är på skoj och tipsat vänner med samma problem, haha!
Men jag hoppas jag har inspirerat fler till att leka och ha roligt med sina hästar emellanåt. Det är så lätt att bli überseriös och bara nöta svårgheter och med det tappa glädjen i det hela. Och det vill vi ju inte ☺️
 
Glömmer och går vidare
Alltså, jag har redan glömt starten förra helgen. Den är arkiverad i glöm-och-gå-vidare-arkivet. Med facit i hand borde vi inte ha åkt överhuvudtaget. Förutsättningarna var långt ifrån optimala både yttre och inre och vem tror då att man kan prestera. Tydligen jag. Det gick inget vidare. Med en klump i halsen lämnade jag banan och kände mig som världens sämsta matte, ryttare och hästägare och funderade på om jag inte skulle ta ryttarlivet av mig. Sluta helt och hållet. Hade mental inställning bedömts hade jag fått nolla tror jag. Och det tror f-n att man inte rider bra när man fastnar i den negativa tankespiralen, som bara snurrar fortare och fortare. Och det går ännu sämre när man (läs jag) mentalt klår upp mig själv gul och blå också. Tur att jag fick tröst och pepp av fina människor. Jag insåg inte heller där och då att en ganska avgörande detalj kallad pms även spelade ut hela sitt register just den dagen. Skönt att få en förklaring, även om jag vet att jag har för mycket i livet just nu och jag behöver gallra radikalt innan det är försent. Men hästarna behåller jag ett tag till. De är ju mitt liv.