Oktober

Hej oktober! Äntligen är hösten här, jag älskar den krispiga och klara luften som alltid kommer med den. Det är som att man blir lite skärpt igen, på något sätt. 
 
Jag är äntligen igång med ridningen och båda hästarna känns riktigt bra! Lillens mun är läkt igen och jag kan rida med bett som vanligt, tack och lov. Hackamore är inte min kopp te. Carmen känns oförskämt fräsch (ta i trä!) och idag ska Lina (Lina Kullander Equestrian) komma och hoppa lite båda två. Det är tredje gången nu och de andra gångerna har de gymnastikhoppat, men idag tänkte jag att de skulle få hoppa lite bana. "Huset" är en superbra övning för det. Den går att variera massor och är perfekt att öva att rida flera hinder på rad med fokus på vägar, balans och rytm. Så det är det som är på agendan idag! 
 
 
Bilden är lånad av hippson.se
1

Oh, happy day!

Det regnar utomhus men vad gör det, jag har sol i sinnet! ☀️
 
#1. I morgon är det exakt två månader sen jag vred av skenbenet. Idag har jag varit hos läkaren, röntgats och blivit besiktad med OK go! Frakturen är läkt, det ser bra ut och ingen skada på korsbandet (som man misstänkte en liten efter magnetmagnetröntgen)! Jag får var försiktigt, men jag får rida igen!! Wiiiiiiie!! Jag behöver inte ha ortosen längre, men behåller den ifall jag ska göra något tyngre. Jag har även varit på rehab och fått fler övningar och nu är det bara att träna upp styrkan i benet igen. Jag ska träna som en blå. Läkaren sa att det kan ta upp till ett år att bli helt hundra återställd och att jag måste vara försiktig. Jag tror det var bra att jag har varit lydig och gjort som proffessionen sagt.
 
#2 Förra veckan var jag med Lillen på kliniken igen och de skar ut svallköttet i munnen på honom och skickade det på analys. Jag inser nu att jag kanske inte berättat om det? Jag upptäckte i alla fall ett sår i munnen på honom för drygt två månader sedan, på lanen precis framför kindtänderna där bettet ligger, och var och kollade det veckan innan jag skadade mig. Han ordinerades då bettlöst en månad. Munnen läker ju generellt väldigt fort. Det blev nästan två eftersom jag blev handikappad, men så var vi tillbaka iaf då förra veckan men  svullnaden hade inte lagt sig. Så de skar ut den och skickade biopsi.
 
Idag ringde veterinären och berättade att de hade hittat ett litet, litet hårstrå inkapslat i vävnaden. Så han har, på något sätt fått in det i slemhinnan och så har bettet såklart retat varje gång de legat där så kroppen har liksom bakat in det i den lilla bullen, som ett skydd. Rätt häftigt ändå. Men skönt att det inte var någon annan cellförändring! Och nu är såret läkt och förhoppningsvis kan han ha bett igen snart. Vi ska bara göra en sista koll nästa vecka. 
 
Det verkar som att allt blir bra! ☘️

Samma banor i hoppning varje gång?

I lördags var jag med en av mina elever och hennes unghäst på en pay n’ jump. Och gud så inspirerande! Jag vet inte om det är för att jag faktiskt vill eller om det beror på det enorma ridsuget, men nu har jag fått för mig att jag vill börja hoppträna igen. Inte på några stora hinder, men för variation och för att det är roligt och kanske med målet att åka ut och starta någon lokal klass så småningom.

Så funderade jag lite kring hoppsporten och tävling för nybörjare och på lätt nivå. I dressyren rider vi ju samma program i alla klasser, upp till det egenkomponerade kürprogrammet, på alla tävlingar. Samma vägar och rörelesr varje gång. Vi har därmed möjlighet att träna rörelser och moment ur programmen, men också på programmet i sin helhet. Vi lär oss programmen vi ska rida och jag får för mig att det inte bara skapar en trygghet hos ryttaren utan också hos hästarna som känner igen sig på det sättet. För hur många hästar bjuder inte till lite extra in på diagonalen? ;) Tävlingsmomentet i sig innebär ju ofta även ett visst stresspåslag, nervositet och kanske både yttre och inre press för många ryttare. Man ska visa upp sin häst på bästa sätt och bli synad och bedömd in i minsta detalj. Det krävs år av rutin, ridna program, träning och övning för att göra detta så likt som man gör det hemma.

På hopptävlingar är det annorlunda. Dit kommer både ryttare och hästar till olika banor varje gång. Olika linjer, olika vägar och olika hinder. Jag vill inbilla mig att det adderar lite extra nerver för många ryttare tills man har varit ute några gånger och lärt sig att memorera banan med hjälp av endast banskissen och genom att titta på några ekipage innan man lastar ur (om mna nu inte kunde gå banan). Är inte det lite märkligt egentligen, på lägsta nivå alltså?

Jag ställde frågan till en av våra främsta hoppryttare och tränare i Sverige när jag var på fortbildning i våras. ”Skulle man inte likt dressyren kunna ha en och samma bana på varje tävling i lätt klass (och kanske för unghästar) så att man kan öva på linjerna i det på träning?” (Såklart menar jag inte att vi bara tränar programdelar i dressyren och jag vet att man inte gör det i hoppningen heller, men just när man tränar på tävlingsmomentet) Jag fick svaret att lära sig nya banor varje gång ingår i hoppsporten. ... 

 

Men ni som tävlar i hoppning; Är det helt otänktbart att ha en specifik bana motsvarade dressyrens LC:1, en motsvarande  LB:1, en som LB:2 och så vidare? Och att precis som i dressyren ökar banan i teknisk svårighetsgrad, men också på höjden? Men det är fortfarande samma vägar och samma hinder. Och sedan kanske i medelsvår klass skulle banorna börja se olika ut varje gång? 

 

 

1