Oh, happy day!

Det regnar utomhus men vad gör det, jag har sol i sinnet! ☀️
 
#1. I morgon är det exakt två månader sen jag vred av skenbenet. Idag har jag varit hos läkaren, röntgats och blivit besiktad med OK go! Frakturen är läkt, det ser bra ut och ingen skada på korsbandet (som man misstänkte en liten efter magnetmagnetröntgen)! Jag får var försiktigt, men jag får rida igen!! Wiiiiiiie!! Jag behöver inte ha ortosen längre, men behåller den ifall jag ska göra något tyngre. Jag har även varit på rehab och fått fler övningar och nu är det bara att träna upp styrkan i benet igen. Jag ska träna som en blå. Läkaren sa att det kan ta upp till ett år att bli helt hundra återställd och att jag måste vara försiktig. Jag tror det var bra att jag har varit lydig och gjort som proffessionen sagt.
 
#2 Förra veckan var jag med Lillen på kliniken igen och de skar ut svallköttet i munnen på honom och skickade det på analys. Jag inser nu att jag kanske inte berättat om det? Jag upptäckte i alla fall ett sår i munnen på honom för drygt två månader sedan, på lanen precis framför kindtänderna där bettet ligger, och var och kollade det veckan innan jag skadade mig. Han ordinerades då bettlöst en månad. Munnen läker ju generellt väldigt fort. Det blev nästan två eftersom jag blev handikappad, men så var vi tillbaka iaf då förra veckan men  svullnaden hade inte lagt sig. Så de skar ut den och skickade biopsi.
 
Idag ringde veterinären och berättade att de hade hittat ett litet, litet hårstrå inkapslat i vävnaden. Så han har, på något sätt fått in det i slemhinnan och så har bettet såklart retat varje gång de legat där så kroppen har liksom bakat in det i den lilla bullen, som ett skydd. Rätt häftigt ändå. Men skönt att det inte var någon annan cellförändring! Och nu är såret läkt och förhoppningsvis kan han ha bett igen snart. Vi ska bara göra en sista koll nästa vecka. 
 
Det verkar som att allt blir bra! ☘️

Samma banor i hoppning varje gång?

I lördags var jag med en av mina elever och hennes unghäst på en pay n’ jump. Och gud så inspirerande! Jag vet inte om det är för att jag faktiskt vill eller om det beror på det enorma ridsuget, men nu har jag fått för mig att jag vill börja hoppträna igen. Inte på några stora hinder, men för variation och för att det är roligt och kanske med målet att åka ut och starta någon lokal klass så småningom.

Så funderade jag lite kring hoppsporten och tävling för nybörjare och på lätt nivå. I dressyren rider vi ju samma program i alla klasser, upp till det egenkomponerade kürprogrammet, på alla tävlingar. Samma vägar och rörelesr varje gång. Vi har därmed möjlighet att träna rörelser och moment ur programmen, men också på programmet i sin helhet. Vi lär oss programmen vi ska rida och jag får för mig att det inte bara skapar en trygghet hos ryttaren utan också hos hästarna som känner igen sig på det sättet. För hur många hästar bjuder inte till lite extra in på diagonalen? ;) Tävlingsmomentet i sig innebär ju ofta även ett visst stresspåslag, nervositet och kanske både yttre och inre press för många ryttare. Man ska visa upp sin häst på bästa sätt och bli synad och bedömd in i minsta detalj. Det krävs år av rutin, ridna program, träning och övning för att göra detta så likt som man gör det hemma.

På hopptävlingar är det annorlunda. Dit kommer både ryttare och hästar till olika banor varje gång. Olika linjer, olika vägar och olika hinder. Jag vill inbilla mig att det adderar lite extra nerver för många ryttare tills man har varit ute några gånger och lärt sig att memorera banan med hjälp av endast banskissen och genom att titta på några ekipage innan man lastar ur (om mna nu inte kunde gå banan). Är inte det lite märkligt egentligen, på lägsta nivå alltså?

Jag ställde frågan till en av våra främsta hoppryttare och tränare i Sverige när jag var på fortbildning i våras. ”Skulle man inte likt dressyren kunna ha en och samma bana på varje tävling i lätt klass (och kanske för unghästar) så att man kan öva på linjerna i det på träning?” (Såklart menar jag inte att vi bara tränar programdelar i dressyren och jag vet att man inte gör det i hoppningen heller, men just när man tränar på tävlingsmomentet) Jag fick svaret att lära sig nya banor varje gång ingår i hoppsporten. ... 

 

Men ni som tävlar i hoppning; Är det helt otänktbart att ha en specifik bana motsvarade dressyrens LC:1, en motsvarande  LB:1, en som LB:2 och så vidare? Och att precis som i dressyren ökar banan i teknisk svårighetsgrad, men också på höjden? Men det är fortfarande samma vägar och samma hinder. Och sedan kanske i medelsvår klass skulle banorna börja se olika ut varje gång? 

 

 

1

Inget ont som inte har något gott med sig

Det är märkligt hur mycket man kan ha att göra när man egentligen inte har något att göra (eller snarare inte kan göra det man brukar). Eller kanske hur mycket man märker att det finns att göra hemma, när man plötsligt har tid för att göra det! Trots handikappet, sjukskrivning och ickeridning fyller jag mina dagar med allt möjligt som jag annars inte hinner och livet rullar liksom ändå. 
I måndags var jag på rehabmottagningen och träffade en sjukgymnast för första gången. Hon låste upp ortosen så att jag nu kan böja knäet ännu mer, gav mig några rehabövningar och sa att jag nu får gå utan kryckor om det känns bra. Halleluja moment. Jag har kanske fuskat liiite och gått utan ändå lite innan. När jag var hos läkaren för två veckor sedan sa hon att jag kunde börja stegmarkera, "Tänkt att du har ett knäckebröd, som inte får gå sönder under foten." Mitt imaginära knäckebröd var ganska välgräddat med hög densitet om man säger så... Jag snubblar ju bara på kryckorna nu när jag inte har lika ont, jag får ingen ordning på dem. Det var lättare när det var ont i benet, då blev det liksom mer naturligt hur man skulle använda dem. Nu måste jag tänka mig för innan jag ska upp och ner för trappor, ställa mig upp eller vända mig i sängen eftersom det inte alls gör så ont längre. Jag känner dock att jag tappat en hel del styrka i benet bara på dessa fyra veckor. Kroppen är fantastisk, men jäklar vad fort den förfaller vid total inaktivitet. 
***
Hästarna mår fint och har gått lite med några av mina elever, men nu har Carmen lite helvila ett par veckor. Lillen rids av en tjej som precis har kommit hem från att ha jobbat på en ranch i Australien och det funkar toppen, så det känns väldigt bra.
 
 
 
"Inget ont inte som inte har något gott med sig!" Det här onda har hittills haft tre goda saker med sig:
1. Jag har fått ordentlig vila, vilket jag behövde. Jag har väldigt svårt att vila med gott samvete när jag vet att jag "borde/måste göra det och det och det och det". Nu har jag inte kunnat göra något alls och jag har liksom varit tvungen i att landa i det och acceptera läget. Det har hjälpt. 2. Jag har fått träna på att be om hjälp. En rejäl utmaning för mig som både besitter duktig-flicka-syndromet och själv-är-bästa-dräng-komplexet och som dessutom är van att vara helt självständig. Jag har oerhört svårt att be om hjälp. Jag vill inte vara till besvär eller bli någons belastning. 3. Jag har fått öva på att släppa aningens lite på mitt kontrollbehov, och bara det har jag behövt vila av, haha. Ansträngning deluxe. Men jag har kommit fram till (eller försöker övertyga mig själv om) att så länge ingen dör av att det inte blir exakt som jag brukar göra gör faktiskt inget. Det gör inte så mycket i alla fall! ;) 
1