Åsa Foglé

Reality check och tack!
När jag har blivit så här kraftigt begränsad i de mest vardaliga saker inser jag hur lycklig man bör vara om/när man har en fungerande kropp. Lite ont i ryggen ibland är ingenting i jämförelse med detta.
Att gå på toaletten är näst intill akrobatik med ett helgipsat ben. Att ta med sig kaffekoppen till soffan kräver antingen en picknickkorg eller ett balanssinne deluxe, om man ska använda en krycka och inte spilla på vägen. Nedervåningen och duschen såg jag för första gången på fyra dagar igår. Den duschen, även om den var rätt meckig, var helt underbar. Tvättlappar i all ära dock. Allting går så mycket långsammare och kräver planering och eftertänksamhet. "Hur gör jag nu med benet?" Att klä på sig, ta med sig en tallrik från mikron till bordet när man inte får nudda mark med ena foten är inte lätt. Gå i trappor, plocka upp något man tappat på golvet och att bara vända sig i sängen är nästan ett helt företag. Men jag tänker att jag är glad att jag ändå är i hyfsad kondition och fysik, och har styrka i det friska benet och en ganska bra balans. Och tur att jag har H som får vara personlig assistent, privatchaufför och lite stalledräng, haha. Men jag längtar till torsdag när gipset ska av och jag ska få en knäortos istället. Förhoppningavis blir jag lite smidigare då! 
Vill även passa på att tacka min underbara stallägare som tar hand om hästarna och stallkompisarna som erbjudit mig hjälp med allt och som tar över nu några dagar när stallägaren åker bort några dagar. Utan er hade det blivit svårt! Det värmer mig att så många erbjuder mig hjälp med vad som helst nu, ni är bäst! 
 
Dag 3 som invalid
9.08 Sitter i soffan, tittar på Nations Cup i Falsterbo, dricker kaffe och äter chokladmuffins till frukost. Jag tänker att man får det när man har ett trasigt ben. Ridsuget är redan skyhögt och det blir inte bättre av att titta på det här. 
11.00 Hittar Gifta vid första ögonblicket Norge på SVT Play. Väldigt intressant projekt ur ett psykologiskt och antropologiskt perspektiv. Plöjer tre avsnitt. 
13.30 Plockar ur diskmaskinen och laddar om. Får för mig att dammsuga övervåningen. En fysisk utmaning på ett ben. Svetten lackar. 
14.30 Lägger mig i solen på altanen och lyssnar på Bianca Ingrossos sommarprat. Tack mor för perfekta solsängar. 
15.30. Kollar på ytterligare ett avsnitt Gifta vid första ögonkastet och följer upp med Uppdrag gransking om gängvåldet i Biskopsgården. 
18.14 Den här dagen verkar aldrig ta slut. Får väl ta ett avsnitt till då. 
 
Hade jag kunnat hade jag klättrat på väggarna för längesen. Bokstavligen. Är det så här livet utan häst ser ut? 
Vilken j**la smäll
Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Här sitter jag med benet i paket och ska avanmäla alla planerade tävlingar.
Igår var jag och Carmen i Stenkullen och tränade. Det var varmt, men ett väldigt bra pass och vi avslutade svettiga och nöjda.
Efter att jag klätt av henne sadel och skydd och gått med henne en stund stod jag och pratade lite med tränaren och en annan tränare när det helt plötsligt, utan förvaring, smäller till och jag landar på rygg på grusparkeringen. Jag hann inte blinka. Jag kände att hon träffade mig på höger insida lår, men det gjorde dubbelt så ont i vänster knä. Första tanke var att benet gick av. Alla tre blev helt perplexa över vad som precis hade hänt, ingen såg det komma. Antagligen var det en blinning eller broms under magen som Carmen ville få bort. Jag tror också att hon blev lite förvånad över att hon träffade något, för hon gjorde ett litet skutt bort från mig och stannade så tränaren kunde ta henne. 
Det gjorde så satans ont att jag var tvungen att lägga mig och djupandas en stund för att hitta mig själv igen. Fick hjälp att få av stövlarna och satte mig för att resa mig. Det gick inte. Benet ville inte bära. Då kom nästa tanke. "Hur ska jag komma hem?" Fick hjälp att lasta Carmen och mamman till den andre tränarens elev kom med kylbalsam och vetraps och lindade benet. (Tusen tack!) Sen kom snälla Carro och hämtade oss och en stallkompis tog hand om Carmen när vi kom hem så vi kunde åka vidare till akuten. Sex timmar, flera undersökningar, väntan, datortomografi och en gipsning senare hoppade jag ut från akuten på kryckor med fraktur under knäet och en tre månader lång sjukskrivning. Jaha. Och jag som bara trodde det var en vrickning. Jag måste reflexmässigt ha vridit mig ifrån henne och inte lyft foten så jag lyckades vrida av benet. Ortopeden sa att det var en rätt ovanlig typ av fraktur och var väldigt nyfiken på hur jag lyckats med detta. Hästar, say no more. 
Detta var inte vad jag hade tänkt. Jag hade ju tänkt ha semester, rida, träna och tävla och åka på utflykter. Men kanske för det något gott med sig också (lite påtvingad vila) och redan nästa vecka ska jag bli av med gipset för att få en knäortos istället. Frakturen låg fint och behöver troligen inte opereras om det läker som det ska. Hästarna får vila lite nu så får jag fundera på hur jag ska göra med dem sen. Det är ingen som dör för det.