Fredag

Vi har haft tränignsuppehåll i tre veckor av olika anledningar, och även fast vi bara har jobbat lite på halvfart så känns det som jättelängesen vi tränade. Men igår åkte jag och Lillen på Tora-träning igen och det var så ku! Vii fick gott beröm för att ha gjort läxan och för så mycket bättre lösgjordhet och överlinje. Och jag är inte lika spänd heller, så här får jag credda både mig själv och JuniorAlingsås Idrottsklinik som gjort ett bra jobb och lossat denna stela lekamen. Jag var förresten där i dag igen och hittills har fokus legat på ländryggen, men efter två dagars kramp/sendrag/jävligt ont i nackmusklerna på vänstersida så fick han in och fixa där också. Inte skönt där och då, men mycket bättre nu! Tusenbitarspusslet fortsätter, jag tar på linnex och åker och gör stallet. Vi hörs igen hörni! 
 

"Det stora hoppet", ett hån.

Bosse Tibblin satte härom dagen ord på vad jag har tänkt kring tv-programmet "Det stora hoppet". Ett så kallat underhålningsprogram som går ut på att döttrar i tonåren ska lära sina pappor att rida och hoppa en bana. På några veckor. Priset till den som vinner är en häst. ... 
Jag tycker att idén med programmet är ganska bra. Pappor som ska få en bättre inblick i sina döttrars hobby (och det de betalar för?). Och kanske med det ett bättre relation med sina döttrar. Men man har inte riktigt tänkt hela vägen.
1. Det finns en anledning till att ridlärare är utbildade under minst två år, på heltid. Annars hade vi haft tonårstjejer som undervisat på ridskolorna. Om inte annat hade det blivit billigare. Men ridskolan är just en skola, en utbildning i att lära sig rida och hantera hästar. Det är, som Bosse skriver, ett hån mot en hel yrkeskår, Sveriges ridskolor och dess verksamhet att visa program som dessa. För att vara ridärare är ett yrke, ingen hobby eller fritidsintresse. Det är något som vi tar ut lön för och lever på som alla andra utbildade och licensierade lärare gör. Vi har också studielån. (Undrar för övrigt om någon förälder frågat läraren i skolan vad den jobbar med annars då?) ... 
2. Det är djur vi jobbar med. Hästarna i programmet behöver stå ut med obalanserade pappor som (ofrivilligt!) studsar i sadlarna och drar i tyglarna, för att deras döttrar med tävlingsdjävulen i sig pressar dem för hårt. "Ja, men det är ju så på ridskolan också" säger en del. NEJ! Så är det inte på ridskolan! Där får man inte gå till nästa steg innan man har hyfsad kroppskontroll och balans på hästryggen. Man får inte galoppera innan man är balanserad i trav. Man får INTE hålla balansen i tyglarna och jag nöter mina nybörjare med sits och balansövningar till de tjatar om att få galoppera. Och inte ens då får de det. För säkerhetstänket ska alltid finnas i första rummet tillsammans med hästarnas väl och ve. 
3. En häst i pris? Gothenburg Horse show hade under många år ett lotteri där man kunde vinna en häst. Det togs bort för ett par år sedan då man kom fram till att det inte riktigt bör gå till så när man skaffar häst. Vi som är hästkunniga vet att häst och ryttare måste passa varandra för att det ska bli bra. Man köper inte bara en häst och väljer efter färg och storlek. Men i "Det stora hoppet" är första priset en specifik häst.
4. Det tar ÅR att att lära sig rida. Inte några veckor på sommaren. Men det är det man kommuncierar till de som inte vet och så får vi på ridskolan sedan förklara och försvara hur det egentligen går till att lära sig rida, som är en livslång process. 
 
Jag har bara sett första programmet. Det räckte för mig, för det går emot allt vad jag står för som yrkesmänniska. Att jobba som ridlärare är att både kunna teoretisk ridlära, om hästar, deras omvårdnad och behov, att sköta anläggning och ridunderlag, se till att hästarna har rätt utrustning och foder och dessutom få det hela att gå runt ekonomiskt.
Men det är framför allt att kunna se varje elev och att veta hur jag ska kommunicera och vad jag vill lära ut just till den eleven. Vi är utbildade pedagoger. Inte bara hästtjejer. 
 
 
 
 
 
2

"Varför styrketränar inte ryttare?!"

Den frågan fick jag idag av Alingsås rygg- och idrottsklinks ägare och grundra Yohanna när jag var där för en tredje behandling av ontet i ryggen. Ja, det är verklgien en bra fråga! För även om det har blivit mer vanligt även bland amatörryttare och vi förstår mer och mer att vi borde göra det, så är det lätt att "glömma" eller "inte hinna" och man tycker att man bär och kånkar och tränar av att göra "markservicen" i stallet. Men igen, varför styrketränar inte ryttare? I hur många andra sporter tränar man bara tekniken för själva sporten? 
Ridsporten är ju väldigt olik andra sporter eftersom vår partner är ett djur som inte bara behöver tränas, det behöver tas om hand också. Det är tungt jobb och tar mycket tid, även om man "bara" har en häst. Min erfarenhet säger att många ryttare är jätteduktiga på att ta hand om sina hästar före och efter ett träningspass, man gör upp scheman och planering kring hästens träning, exakta foderstater, lägger in viloperioder, linimentar, låter equiterapeuter gå igenom och behandla sin häst, lägger oerhörda summor pengar på utrustning oftast i form av sadlar och så vidare och så vidare. Dessa scheman följs till punkt och pricka medan ryttarna själva kan leva på en smörgås en hel dag för att man "hinner inte" äta. Man hinner inte sova och man hinner inte styrketräna eller ta hand om sin egen kropp heller. Det är alltid "något annat" (hästen, jobbet, barnen, hunden) som prioriteras. Och självklart ska man ta hand om sin häst, men man måste ta hand om sig själv också. För man kan inte förvänta sig att hästen ska bli liksidig eller kunna utföra något rätt om man inte själv är det.
Jag fick också ett program idag med övningar för att stärka upp ländrygg och öka rörligheten i höfterna. Kroppen är märklig. Och spännande. Jag är t ex överrörlig på vissa ställen samtidigt som jag är rätt stel och orörlig på andra. Och mycket mindre liksidig än jag trodde. Och mina svårigheter på hästryggen hänger ihop med svagheterna i kroppen. Min rygg är till exempel lite svankig naturligt, vilket gör att jag lätt hamnar efter hästen i rörelsen. Hela överlivet tippar liksom bakåt. Jag måste därför vinkla bäckenet för att hamna rätt i sadeln och rätt i rörelsen med hästen. Inte före och inte efter rörelsen. Inte spänd, men heller inte för mjuk. Avspänd men stabil. Stark men följsam. Det är ju också det som är så spännande när man är två individer som ska röra sig och flyta ihop tillsammans.
Det finns massor att läsa om det och bland mycket annat har Vivi på Svensk hästrehab har skrivit ett inlägg om sits här. Jag har även boken Ryggvänlig ridning för både häst och ryttare (av Isabelle Von Neumann-Cosel, Susanne Von Dietze) som jag ska förkovra mig i nu, som den nörd jag är. 
 
På bilden här ser man att jag hamnat lite bakom hästen i rörelsen, vilket då gör att jag trycker ner mina sittben i ryggen på Lillen som i nästa led gör att han spänner överlinjen och jag har därmed gjort det svårare för honom att arbeta korrekt "över ryggen". Mitt överliv lutar lite bakåt och jag sitter inte längre på trekanten (sitt- och blygdben) utan bara på sittbenen, lite som på "bakfickorna" och med det åker även händerna upp lite. 
 
 
Och här är jag bättre med i rörelsen framåt med överlivet. Jag har en bättre linje axel, höft, häl, men spänner istället axlarna och armbågarna  och har lyft handen. Är det kanske på bekostnad av min svaghet i bålen? Kanske är det i ögonblicket för att Lillen blev lite för låg i formen, det vet jag inte. Men jäklars intressesant är det i alla fall!
 
 
 
2