Åsa Foglé

Materiellt vill ha
     
 Bilder från Hippson
 
Mina hästar påstår att de vill ha varsitt träns och varsitt kandar av ovan visade märke och modell. Jag tackar inte heller nej, samtidigt som jag funderar på vad jag kan sälja eller vilken bank jag ska råna för att kunna köpa dem. Materiellt vill ha på hög nivå. Xtreme Design by Joanna Freme heter kollektionen från Schockemöhle. Sjukt snyggt och grymt att en tjej från Lerum designar åt ett av hästvärldens största namn! Men jag undrar.. ska inte spännena på kandarets nogrimma vara vända inåt..? 
 
Tillägg: FIck ett mail av Xtreme Horsemakeover där det tydligen är fel på prototypen på bilden och att alla spännen ska och kommer sitta i nacken. 
 
Idag då? Lillen, aka förväxt monsterponny, ska aktiveras på något sätt och det ska jobbas på ridskolan. Solen lyser och det verkar som att det blir en fin dag. Vi hörs hörni!
 
 
 
TIllsammans mot cancer
Igår kväll hamnade jag i soffan framför Cancerfondens "Tillsammans mot cancer", en gala som en del i arbetet för att kunna fortsätta forska och kunna bota ännu fler som diagnostiseras med cancer. I Svergie är det 55 000 personer per år. En av tre får cancer. Det är förjävligt. Min mamma fick diagnosen bröstcancer 1998, men är idag frisk. Alla blir dock inte det och vi måste ändra på det. För mig var det en självklarhet att bli månadsgivare för att stötta Cancerfonden. En hundring i månaden mindre gör inte någon stor skillnad på ens lönekonto, men tänk vilken skillnad vi kan göra tillsammans. >>Klicka på bilden för att bli månadsgivare. 
 
 
 
 
Ett normalt liv
 
Idag är vädret helt vidrigt här. Spöregn, blåst och knappt ljust. Var man inte deprimerad innan så blev man det. Novemberkoman närmar sig och jag har känt ett par försmaker av den. Det är svårt att vakna, svårt att hitta energi. Och i morgon ställer vi om klockan igen och "får tillbaka" en timme och med det ännu mera mörker. Blä. Men det är bara att ta sig igenom det också. Det är vid den här tidpunkten på året som jag alltid börjar fundera på vad jag håller på med egentligen. Med hästeriet alltså. Ni vet hur det är; lera, mörker, vinterpäls, blöta täcken, blöta fötter, kyla, kalla fingrar och så vidare i all oändlighet. Samtidigt så vet jag att när man får till det där perfekta passet, eller bara perfekta rörelsen tillsammans med sin häst, så är allt det värt det, utan tvekan. Men jag måste ändå få fundera lite och undra hur det hade varit att ha "ett normalt liv". Det hör liksom lite till.