Åsa Foglé

Han finns inte mer..
 
I november reflekterade jag lite över ridsport vs. fotboll. Eller kanske lite mer över ridsportens utövare och supportrar vs. fotbollens supportrar. Idag funderar jag igen, men idag handlar det om något långt mycket värre än tjurande när andra laget gör mål. 
 
I går misshandlades en DIF-supporter, till döds i Helsingborg, på väg till arenan Olympia innan premiären av fotbollsallsvenskan, för att han hejjade på fel lag. Den här killen, som tydligen inte heller var någon huligan, utan en vanlig supporter dog. Han finns inte mer. Hans fru har inte längre någon man och hans barn har inte längre någon pappa. Han åkte hemifrån för att gå på en fotbollsmatch och han kommer aldrig mer komma tillbaka. Han finns inte mer för att några grottmänniskor ansåg sig ha rätten att slå ihjäl honom för att han höll på fel fotbollslag. Det är helt jävla fruktansvärt tragiskt. 
 
Det här lämnar en hel hög med frågor hos mig. Det är ju inte första gången problemet med huliganism är på tapeten, om än den värsta. Hur kan fotollsförbundet inte ha agerat tidigare mot våldet och huliganerna (för det är dom nu jag pratar om, inte vanliga supportrar) genom att visa tydligen att detta är inte acceptabelt? Stäng matcherna, släpp inte in någon publik alls? Varför visar inte spelarna att de tar avstånd från huliganism? Hur kan supportrarna kritisera polisen för att inte ha seprerat grupperna? Är det polisens ansvar att det finns ett gäng jävla idioter som tycker att våld hör ihop med sport hatar varandra på grund av att de håller på olika lag? Det är ju helt sjukt! Hela grejen är HELT SJUK! 
 
Mina tankar går till den avlidnes familj. Jag hoppas att polisen klarar upp detta och att fotbollsförbundet, polisen och alla andra inblandade börjar jobba stenhårt för nolltolerans för fotbollsvåldet. Det är helt oacceptabelt det som händer. Det är ju för helvete bara fotboll! 
 
 
 
Sommartid
Med minus en timmes sömn i kroppen är jag trött idag. Vaknade med ett väldigt tungt huvud efter att bara hunnit med sex timmar. Men sommartiden är välkommen, ser fram emot att kvällarna bara kommer bli ljusare och ljusare. Det var tydligen Earth Hour igår också. Det hade jag helt missat och var i ridhuset exakt den timmen. Bra energisparande.. Jag får ha min egen Earth hour helt enkelt. Idag lyser solen, hästarna är nakna och jag ska åka till jobbet. Ha en fin söndag hörni!
 
Ridsport, en överklassport?

Jag kollade på tredje avsnittet av Ryttareliten härom dagen.
 Det blev ju ett jädra liv för att Nina Lekander hade uttryckt att SVT bekräftar fördomen om att ridsport är en överklassport. Jag blir också provocerad, samtidigt; let's face it. Att träna, tävla och jobba med hästar på elitnivå kostar väldigt mycket pengar. Det gör det. Ett par, tre hundra tusen i månaden nämnde Daniel Zetterman att hans ställe krävde för att kunna dras runt. VARJE MÅNAD. Det krävs kapital för att kunna träna och tävla och ha ett bra team runt omkring, allt från tränare, hästskötare, veterinärer, hovslagare, equiterapeuter osv. Hästarna ska huseras, med allt vad det innebär från foder och strö till anläggning och utrustning. Dessutom ska man som ryttare utrustas. Och ska man ha kvalitativ utrustning så kostar det. Och hästar av den här kalibern kostar. Mångmiljonbelopp. En sadel kan kosta runt 45 000 kr. Om det ens räcker och som i sammanhanget är en mindre summa. Att tävla kostar. Att tävla utomlands kostar ännu mer. Det går åt en jävla massa pengar helt enkelt och när SVT visar stora gårdar, fina hästar, mingelpartyn, VIP-tält, Wellington, mm är det inte konstigt att en del tycker det verkar "överklassigt"?
 
Ridsport är samtidigt Sveriges nästa största ungdomsidrott och den största "tjejidrotten", om man nu vill kalla det det. Ridskolorna i landet jobbar för att alla ska kunna rida där, oavsett kön, etnicitet, ekonomiska förhållande och så vidare. Men att rida på ridskola är fortfarande dyrare än en hel drös sporter just på grund av omkostnaderna varje månad. Ridsporten är även en av få sporter där ledarna dessutom är utbildade under flera år och avlönade, för att ridutbildningen ska ske så säkert och bra som möjligt. Samtidigt fostrar den dess utövare till att bli ansvartagande, ödmjuka och starka ledare. Det är inte tjejer med rosetter i håret som pussar mular, det är hårt jobb även där med mockning, släpa höbalar och sopa stallgångar. Det är tjejer som spottar ut sanden, borstar av sig, sitter upp och försöker igen. Och alla har någon gång blivit biten, trampad och eller mosad mellan vägg och häst. Det är varken gulligt eller speciellt överklass.  
 
Ridsport på elitnivå och ridsport på hobbynivå är samma grej med ändå på något sätt två olika saker. Att rida, träna och tävla på elitnivå kräver ett stort kapital (jag har sagt det ett par gånger nu). MEN (jag gör en Let's Dance-Tony Irving här), det innebär inte att det inte är ett jävla slit. Det är hårt arbete, sju dagar i veckan, året runt, precis som ryttarna i serien vill förmedla. Det är med- och motgångar, upp och ner, som i vilken annan elitsatsning som helst. Och som, förvisso, för vilken hobbyryttare som helst också. Men det handlar fortfarande om väldigt mycket pengar.  
 
Ridsport på hobbynivå kostar också mycket pengar för en vanlig medelinkomsttagare och de flesta hästmänniskor jag känner (inklusive jag själv) får avstå väldigt mycket (shopping, resor, osv) för att ha råd att kunna utöva sin hobby och sport. För oavsett om hästen går på klubbnivå eller på elitnivå, så äter och skiter den, den behöver nya skor var sjunde vecka och försäkras för att inte ruinera matte/husse vid eventuell sjukdom eller skada. Sen kanske man vill träna för tränare och någon gång ibland låta veterinär hälsochecka. Det blir några tusenlappar i månaden. Och det är också arbete, sju dagar i veckan, året om. 
 
Jag tror att det som får folk att gå i taket är uttrycket "överklassport" för att det krävs mer eller mindre pengar och att man då tror att folk då associerar ridsporten med "glamour", typ glida runt på en fin häst en stund, hoppa av lämna över till nämsta hästskötare, lägga sig vid poolen, ta en drink, åka och tävla, låta alla andra jobba åt en, rida lite till och varken bli svettig eller få skit under naglarna. Och det vare sig det handlar om eliten eller hobbyryttaren. Det ÄR INTE så. Och ska man bli en duktig ryttare gäller det att jobba stenhårt, spendera vansinnigt många timmar i sadeln, få ett antal blåmärken både på kropp och sinne, ramla av och sitta upp igen, "get back in the saddle" och framför allt ha en vilja och ett pannben av stål. Ridsporten är definitivt ingen "överklassport", men sanningen är att det krävs fortfarande väldigt mycket pengar för att nå den absoluta eliten.