Åsa Foglé

Passionen betalar inte räkningarna
Det dök upp en tråd i ett forum på facebook. Trådskaparen undrade vad folk tycker är en rimlig summa att betala för att lämna iväg sin häst och få den utbildad av någon med yrkesutbildning och -kompetens. Av svaren att döma drar jag slutsatsen att folk tycker att vi som jobbar med detta mer eller mindre kan göra det gratis, annars blir det för dyrt. 
Men vi kan bryta ner det. Säg att man tar 10 000 kr inklusive moms per månad. Ex moms blir det 8000 kr. 
Dela 8000 kr på 30 dagar. Det blir 265 kr per dag. Med de 265 kr ska man betala vad hästen kostar att ha uppstallad i foder, strö, el, vatten osv. I priset ingår även tränarens kostnader för att kunna driva sin firma. I de kostnaderna ingår lokalhyra (egen eller annans anläggning), försäkringar, ofta en revisor, fortbildning i form av kurser och clinics, arbetskläder och utrustning, eventuella studielån osv osv osv. När det är betalat ska man även betala skatt på ca 40%.
Man behöver alltså inte vara raketforskare för att förstå att man inte tjänar många kronor på att utbilda andras hästar. 
Vi som jobbar med detta gör det delvis för att det är vår passion. Men vi kan inte ta för mycket betalt för då får vi inga kunder. Och det är svårt att ta betalt för något som man älskar att göra. Det gör att vi i branschen tyvärr själva bidrar till att vi inte tjänar några pengar. Vi jobbar med andras hobby och har investerat i att kunna göra det i form av utbildningar, kurser, fortbildningar och så vidare. Det är vår hobby, men det är också vårt levebröd och vi måste ta betalt för det. 
Det hjälper oss heller inte när människor säljer sina tjänster svart, dvs avsevärt mycket billigare, och många gånger utan någon utbildning. Bara för att man har tävlat på en viss nivå behöver det inte betyda att man har någon kunskap i hur man utbildar hästar. Dessutom kan det bli rätt besvärligt om något skulle gå fel, vem blir ersättningsskyldig? Vem har ansvaret osv? Jämför det med andra tjänster man köper. Skulle man anlita en hobbyelektriker utan utbildning att dra elen hemma i huset? Troligen inte. 

Jag hade gladeligen hjälpt alla jag hade kunnat med deras hästar gratis om jag kunnat, alltså verkligen! Men min passion, kunskap och vilja betalar tyvärr inte mina räkningar och jag måste också leva. Det måste alla som jobbar med hästar. 
 
 
Ett år bakåt i tiden??
Peder Fredricson; mannen, myten, legenden. Inte bara en målinriktad och hårt jobbade ryttare, utan också en hästmänniska med en känsla och kunskap utöver det vanliga. En sann förebild och en ryttare som aldrig blivit anklagad för att var dum mot sina hästar. Igår fick han Jerringpriset för andra året i rad och ridsportsverige jublar såklart. 
Jag vaknar idag och blir på riktigt osäker på vilket år det är. Om jag blivit flyttad ett år bakåt i tiden? För det är EXAKT samma snack från sportjournalister och kommentarer om att Peder inte var värd priset lika mycket som Sara Sjöström. Röstkupp. Mobilisering. Bla bla bla. Exakt samma snack. Det är till och med SAMMA folk som har uttalat sig. Jag blir seriöst tvungen att dubbelkolla och googla extra för att bli säker. Alltså, jag orkar inte. Vita, kränkta män. 
En del av mig orkar inte ens bry sig. Vi i sporten är så oerhört glada för Peders skull och man kan inte jämföra två idrottsmäns totalt olika presationer. De går inte att mäta alls, inte på något sätt. Det är två totalt olika sporter. Sara Sjöström är helt fantastisk, det är ingen av oss som säger något annat, men det går inte att jämföra. 
Ytterligare en tanke: Ridsportsverige hade ALDRIG missunnat Sara Sjöström priset om hon vann. 
Det här skrev jag förra året. Jag behöver inte formulera mig igen. Vita, kränkta män har fortfarande svårt att unna en representant av en "tjejsport" en vinst. Det är snart inte längre värt besväret att försöka förklara. 
 
#carrotonastick: Om en del hästmänniskors förutfattade meningar
Alltså internet. Detta fantastiska hittepå som kopplar hela världen samman, men som också ibland tenderar att bli en trollskog och en arena för know-it-all-ligan. Jag vet inte hur det ser ut på andra områden, men i hästvärldens nätforum ser man frågor (som aldrig är dumma, den som frågar vill lära sig!) med svar det ena knasigare än det andra. Och det handlar om allt. Allt ifrån tips på ridövningar till utrustning, diskussioner kring hovars form, höjd, färg och kvalitet (och vad X bör säga till sin förmodligen utbildade och erfarne hovslagare att hen ska sko), råd om att göra tagelanalyser och ge homopatpreparat för att få bort stereotypa beteendestörningar med till bilder på ryggar med frågan om vilken sadel man ska ha. (Svaret på det är för övrigt att anlita någon som kan se om en sadel ligger bra eller inte.)
Kommer ni ihåg att jag i somras lade ut ett litet klipp där jag på skoj rider på Lillen med en morot på en pinne? Det blev delat och viralt, både på instagram och facebook. Nu hade det börjat delas igen och med 2,3 miljoner (!!) visningar finns säkert lika många åsikter. De flesta förstår att det är på skoj, att hästen inte lider och ser ut att må bra i största allmänhet. Men vissa människor är helt insane på att göra bedömningar och uttala sig på ett 20 sekunder långt klipp, där de inte vet någonting om någonting i det här fallet. Och som i så många andra fall. De vet ingenting om mig, min häst, hur vi tränar i vanliga fall, vad vi gjorde precis innan klippet gjordes eller varför jag gör detta. Det finns dem som menar att jag är elak som retar den stackars hästen, andra tycker att jag plågar honom för att jag har sporrar på mig. En tredje grupp tycker att jag är helt ute och cyklar för "det är faktiskt inte så man lär en häst gå framåt!" (som om jag någonsin har påstått det..) och ytterligare någon menar att den minsann kan rida utan både träns och sadel och det gjorden den personen för läääängesen, också som om jag har kommit och påstått att jag är den första personen i historien som gör detta. Det är så fascinerande att man liksom drar egna slutsatser om vad jag vill förmedla med klippet. Och att gå in och försöka förklara något för dem är inte ens någon idé, de har redan bestämt sig för vad de tycker. Jag kan lika gärna köra huuvudet i väggen. Det är det de som redan gjort till mitt försvar och jag tackar och bockar ödmjukast för det. Men vet ni, de kommentarerna bekommer inte mig så mycket för jag vet att min häst varken lider, hatar mig eller kommer få bestående men av det där. Och majoriteten förstår poängen med klippet, tack gode gud. #detfinnshoppförhästmänskligheten. Mina favoritkommentarer är i still med: "That's how I train my husband.. carrot on a stick.. haha!" " XX will you use one of these with cake on a stick for me whilst I'm on the treadmill haha" och "It's true with all of us.." 
Nu ska jag åka till stallet och sen vidare mot ridskolan, vi hörs igen hörni, ha en fin annandag!