Åsa Foglé

Torsdagsträning
I torsdags var jag och Lillen på tur till Borås och tränade för Jenny Schreven igen, som alltid är lika roligt! Hon kände nästan inte igen honom, "He has gotten so big!" Haha, ja, han är ju nio år i år. NIO ÅR! Igen, vad händer med tiden? Inte för att åldern har någon betydelse för storleken på hästen, men ändå. Hon tyckte att han biffat på sig sedan sist hon såg honom i alla fall. Och det har han ju. Jag som ser honom varje dag är hemmablind, men jag tänkte samma sak när jag såg Lisa rida på honom. Min lille, store kille. 
 
Passet då? Vi jobbade med övergångar, kvicka på honom, få honom ännu lydigare för benen och komma fram igenom nacken till handen. Basic work. Det är det där spjärnet han lägger sig i som vi bara måste igenom. Sen jobbade vi även med samlad skritt till samlad galopp och tillbaka igen på tygeln, inte giraffstyle, vilket det i alla fall känns som när han lägger sig i handen på mig. Och med nya stövlar som skaver och klämmer blev det dessutom lite klurigare. "Ta fram maaagmusklerna Bertha!" Men vi kämpade bra och avslutade med en väldigt bra känsla och vi fick även med oss bra tips. No news direkt, Lisa säger samma sak. Jag hade förmodligen också gjort det om jag hade stått på marken och sett mig själv rida, haha.  Varför är man alltid för mjäkig när det kommer till ens egna hästar?  
Året som gick, 2016 del 2
 
 
Juli: Sommaren fortsätter med värme, vi storstädar stallet, jag har teambuildning med hästarna och åker på programträning som förberedelse för tävling. Lilla Edet har sitt sommarmeeting och jag och Lillen får känna på vädrets variationer, minst sagt, under tre klasser och två dagar. Jag börjar även utbilda min helt gröna lillasyster i ridningens ädla konst :) 
 
Augusti: Tävlingssäsongen fortsätter och dessutom är det OS på tv. Jag drar ihop ett gäng dressyrentusiaster och tvingar personalen på O'Learys i Alingsås att serveras oss god mat och visa dressyr istället för fotboll, och det är sista gången vi ser världens bästa ekipage på ett mästerskap. Jag åker på minisemester till Malmö och hämtar inspiration. 
 
September: Lite torrt på bloggfronten här. Hästarna fick löshoppa i paddocken, jag tränade för Lisa och det var väl mest som vanligt. 
 
 
 
Oktober: Jag och Lisa kör Ridsporten Hjälper till förmån för Rosa Bandet och Cancerfonden och jag auktionerar ut en lektion på Lillen. Båda hästarna tävlar i Alingsås, jag och Carmen tar en tur ensamma och gör i start på Trollhättans Oktoberdressyr och placerar oss, en tredjeplats! Jag delar med mig av mina tankar kring täckens vara och inte och går ner på halvtid för att kunna satsa mer på min egna verksamhet. 
 
 
November: Jag jobbar på med lite fler träningar och lektioner hemma på anläggningen, får lite "extrajobb" på grund av någon snorunge gjort inbrott i min bil när den stod på jobbet och jag kan stolt presentera mig som en del i teamet i Svensk hästrehab
 
 
December: Månaden rullar i en rasande fart. Hästarna får lite microvila och jag jobbar på. Jag funderar både äver respekt och förtroende och "att leva som man lär". Julen blir fin, trots att jag som vanligt hetsade omkring efter julklappar två dagar innan. Det nya året firas in med samma fina vänner, för fjärde året i rad. 
 
"Jerringpriset har förlorat sitt värde!"

På ett sätt orkar jag inte bry mig. På ett annat kan jag inte hålla käft. Jag känner att jag måste än en gång försvara min sport. Jag pratar såklart om fuzzet kring årets röstningsresultat till Jerringpriset, som Peder Fredricson i år fick. 

VARFÖR blir det ramaskri och gapande om röstkupper så fort det handlar om ridsport? Det var likadant när Rolf-Göran Bengtsson fick samma pris 2012. Minuter innan Peder fick sitt pris pratades det om näthat och att det måste få ett slut. Vad händer? Direkt börjar folk tycka på sociala medier. Hela ridsporten sågas, hästfolket blir kallade en sekt och med det tar man ifrån Peder hela äran och stoltheten för priset. Det är alltså vuxna människor jag pratar om. Som uppför sig som små bortskämda barn som inte fått som de velat.

”Hästfolket har mobiliserat!” Nej. Hästfolket har inte mobiliserat. Vi är många och vi är stolta över att någon i vår sport är nominerad och röstar givetvis för att visa vårt stöd. Uppenbarligen har inte simningen eller golfen samma stöd hos sina utövare. Och OM vi nu hade mobiliserat, så hade de andra kandidaternas fans kunnat mobilisera lika mycket. 

 ”Jerringpriset är ju folkets pris!”  VARFÖR räknas inte vi till folket?

 ”Det är bästa prestation som ska ha priset, inte den som är populärast.” För det första: Jag tycker egentligen inte att man kan ställa olika prestationer inom olika sporter emot varandra. För vem ska bedöma vilken som är bäst? Bedömningen blir alltid subjektiv utifrån egen kunskap och tycke. Men att Peder levererade sex felfria rundor under ett OS är, bara det, historiskt. Det har inte gjorts av någon i nutid. Senast någon gjorde det var 1928. Sen handlade det om hundradelar till ett guld. Hundradelar. Jag är inte påläst men jag vet att man i simningen har medaljchans i flera simsätt, på flera distanser. I ridsport har man bara två medaljchanser, en i lag och en individuell. Peder hade alltså både mindre chans på antal medaljer och dessutom en teamkamrat, ett levande djur, som måste vara lika fokuserad och koncentrerad som honom. De ska prestera tillsammans.   

 ”Jerringpriset har förlorat sitt värde!” Att någon oinsatt tomte vräker ur sig något sådan må vara hänt, men när så kallade sportjournalister gör det, gör de bara bort sig. Inte bara för att det är oerhört osportsligt, kränkande och nedvärderande av den som tagit emot priset. Utan också för att ridsporten ÄR Sveriges näst största sport. Att sportjournalister inte är bättre insatta är inget annat än pinsamt. Varför inte bli nyfikna och undra varför två ryttare fått Jerringpriset på fyra år? Fundera över vad som gör ridsporten så stor? Och varför syns den inte mer i media? Och hur kommer det sig att ridsportens utövare har sådan sammanhållning? 

”Hästen borde ha priset!” Jag orkar inte ens bemöta detta. Igen, läs på. Ni gör bort er.

”Är de ett dåligt skämt?” Nej, ett dåligt skämt är tysken, norsken och Bellman, typ. Hur kan man ens skriva något sådant? Vill vederbörande få sina femton minuter i rampljuset? 

Jakob Hård uttalade sig i Opinion live att folket inte vet vad de röstar på. Han underskattar alltså alla som röstat på Peder och talar om att de inte har fattat vad priset går ut på. Alltså mer eller mindre hela ridsporten. Vadå inte fattat? Vi är många som tycker att Peders prestation var den bästa. Är det så svårt att fatta?

 Dock ställer jag mig frågan: Varför blir det ens en debatt? När man har någonting svart på vitt så är det ren fakta. Peder Fredricson fick flest röster. Han vann. Alltså har folket röstat fram bästa prestation. Punkt. Varför ens ifrågasätta det? Sylve Söderstrand representerade ridsporten i debatten i Opinion live och var saklig, kunnig och hade pondus. Men igen, varför måste vi ALLTID behöva försvara vår sport? Dressyr, banhoppning och fälttavlan har liksom varit olympiska grenar sedan 1912!

 

Jag tänker så här: I takt med att försvaret avhästades på 1950-talet och hästarna placerades ut på ställen som blev ridskolor sjönk statusen på ridning som en sten, eftersom nu kunde även kvinnor få rida. Tidigare var det bara stora, starka män som fick ägna sig åt det inom militären och eller sporten. Idag är 90% av utövarna tjejer.

Och vi har, som sagt, alltid fått försvara ridsporten. Vi har alltid behövt argumentera för att det ÄR en sport. Vi har alltid fått möta kommentarer som att det är "hästen som gör jobbet", att hästar är "bäst mellan två bröd" eller att de "sparkas där bak och bits där fram". Eller att man har en uppfattning om att hästtjejer bara gosar med mular och pyntar sina hästar med rosa rosetter. 

Inget kan vara mer fel. 

I stallet lär man sig ansvar, respekt, tålamod och att jobba hårt. Man lär sig att vara ödmjuk inför andra, både människor och djur, man lär sig att kommunicera och att samarbeta. Man lär sig att ta i, kämpa, borsta av sig skiten och försöka igen. Forskning visar att många chefer har en bakgrund på ridskola eller med hästar. 

Jag är helt övertygad om att ridsporten har inte fått eller får det utrymme i media den förtjänar på grund av att den i gemene mans ögon är en "tjejsport". Och det är ju helt enkelt inte lika intressant. Jakob Hård stod dock, ägd och genomsvettig, i Opinion live och sa att ridsporten nu är ett av sex prioriterde områden i sporten på SVT. Upp till bevis, Gothenburg Horse Show är nära nu.