Åsa Foglé

Tankar om dressyren
Jag har låtit detta inlägg ligga i utkastet och marinera sig ett par veckor, men nu känner jag att det måste läggas upp. Jag måste vädra mig lite. Och kanske sticka ut hakan och provocera någon. Jag tänker på EM i Aachen. Dressyren. Och även om det var ett tag sen nu så har jag bara två ord och ett frågetecken.  
 
Vad hände? 
 
Ja, det missas hej vilt i ettorna  i Specialen (Jag såg inte, men hörde/läste. Okej, det kan hända och vädret spelade väl lite in där också kanske). Edward Gals häst biter sig i tungan, blöder, blir diskvalificerad. Patrik Kittels Deja får tungan över bettet och Patrik väljer att utgå och missa küren. Heder åt honom, så mycket förberedelser och mycket som står på spel och ändå sätter han hästens bästa först. Hatten av för det.
 
Men det jag tänker mest på är att Mattias Alexander Rath genomför ett helt program på en tveklöst halt Totilas, vilket lämnar rätt många frågor hos mig. Frågor i stil med:
  • Hur kan han som ryttare på den nivån inte känna att hästen halt?
  • Är det ingen på uppvärmningen som sett detta?
  • Hur kan INGEN av sju domare blåsa av och säga "Din häst är halt, du får gå ut"? 
Den svenska domaren hade tydligen kommit med någon ursäkt om att hon satt i någon vinkel så hon inte hade sett. Eh? Jag tror att den nakna sanningen är att domarna inte vågar blåsa av på grund av konsekvenser från FEI, hästägare och ryttare. Och det är klart att de måste vara säkra på sin sak, men vid ett så klockrent fall på ett mästerskap är det helt oacceptabelt att inte göra det. Dressyrsporten är redan "under luppen" och kritiseras för att vara djurplågeri med diverse metoder som med all rätt tål att ifrågsättas och granskas. Är det då läge att spä på det hela genom att låta en häst gå ett helt program med ont i ett ben? Till och med helt oinvigda såg att hästen gick konstigt. Och dessutom så sitter kommentatorer och försvarar det hela med att "Det går inte att tvinga en häst, den skulle aldrig göra det om den inte ville eller hade ont någonstans." Tillåt mig säga: Bullsh*t! Såklart det går att tvinga en häst. Det har under den senaste tiden kommit fram mer och mer vad som händer bakom stängda dörrar (och tydligen under uppvärmning på mästerskap, host) hos vissa ryttare i världseliten. Och det visar att man med ytterst vidriga metoder kan tvinga en häst till underkastelse och lydnad, inte till samspel. Vi har metall både i munnen på hästen och på våra egna hälar, det kan man räkna ut med bakdelen hur man kan använda det. Hela ridsystemet går ut på "pressure and release", det vill säga ett tryck som tas bort när hästen gör rätt. Det trycket går lätt att göra till ren smärta för hästen och ja, det förekommer. Kanske mer än vad vi både vet och vill veta. Så åter igen, man kan tvinga en häst. Jag säger inte att alla på världselitnivå gör det, men det förekommer, både här och där. 
 
När vi ändå är inne på ämnet så känner mig väldgt kluven inför den här sporten på högsta nivå när man förstår att det mer och mer handlar om pengar ju högre upp man kommer. Och det är klart det gör, allt handlar om pengar. Det är ryttarnas arbete och uppfödarnas investeringar. Men det får aldrig bli på hästarnas bekostnad! De har inte bett om att få göra det här och de vet inte varför de gör det, de hade helst velat gå i hagen och äta. Hästen blir mer och mer ett redskap och man både ser och hör om fler som använder alltför hårda metoder, eller rent av övergrepp för att så snabbt som möjligt prestera så bra som möjligt. Och det får mig att skämmas. Man pratar om kärleken till hästarna, men det är inte kärlek att behandla ett försvarslöst djur på det sättet för egen vinnings skull. 
 
 
 
 
 
Ledig lördag
Det bästa med att jobba dygn är att få komma hem på förmiddagen och bara ta det lugnt. Brukar brygga mig en kanna kaffe, bläddra i någon tidning, klappa katterna och uppdatera mig på bloggar jag gillar. Apropå det så hittade jag en ny blogg igår, skriven anonymt av en tjej som har samma yrke och passion och många lika tankar som jag. Och dessutom är den välskriven och har inlägg av varierande sort. Inte bara dagens pass eller dagens outfit. Det gillar jag. Jag läste ett inlägg som inspirerade mig till att göra ett eget med liknande tankar, men det kommer senare. Nu ska jag njuta lite av att vara ledig, och om en stund åka och sälja Rööslin, visserligen på öppet köp i en vecka, men ändå. Håll en tumme att köparen vill ha den är ni snälla! 
Klinkerdetaljer
Jag har uppdaterat Lillens träns, äntligen exakt som jag vill ha det. Svart, rundsytt och ett rejält pannband med mässingsklinkers. Det är ju kul att något är precis som jag vill. Jag tänker såklart på sadeldilemmat. Och nu har jag tänkt och funderat, googlat och diskuterat och fått input, råd och tankar av andra, vilket jag såklart uppskattar. Igår red jag i stallägarens Equipe Oracle och nu har jag bestämt att det är en sådan jag ska ha. Den uppfyller alla kriterier för både mig och för hästen. Den har smal midja, enkelkåpa, en kort anläggningsyta, sittpunkten lite längre fram och passar på hästar som är lite muskelfattiga bakom manken. Dessutom är den snygg. Så nu har jag bestämt att jag ska ha en sådan. Jag tror annars att jag kan leta efter den 150% optimala sadeln till dödagar. Jag orkar inte mer, jag vill rida! Så nu ska jag finkamma internet och alla begagnatsidor som finns och finns där inget så får det bli att beställa en ny. Så det blir end of story någon gång. Och idag ska vi åka och träna igen, det blir kul!