Åsa Foglé

Torsdagsträning
I torsdags var jag och Lillen på tur till Borås och tränade för Jenny Schreven igen, som alltid är lika roligt! Hon kände nästan inte igen honom, "He has gotten so big!" Haha, ja, han är ju nio år i år. NIO ÅR! Igen, vad händer med tiden? Inte för att åldern har någon betydelse för storleken på hästen, men ändå. Hon tyckte att han biffat på sig sedan sist hon såg honom i alla fall. Och det har han ju. Jag som ser honom varje dag är hemmablind, men jag tänkte samma sak när jag såg Lisa rida på honom. Min lille, store kille. 
 
Passet då? Vi jobbade med övergångar, kvicka på honom, få honom ännu lydigare för benen och komma fram igenom nacken till handen. Basic work. Det är det där spjärnet han lägger sig i som vi bara måste igenom. Sen jobbade vi även med samlad skritt till samlad galopp och tillbaka igen på tygeln, inte giraffstyle, vilket det i alla fall känns som när han lägger sig i handen på mig. Och med nya stövlar som skaver och klämmer blev det dessutom lite klurigare. "Ta fram maaagmusklerna Bertha!" Men vi kämpade bra och avslutade med en väldigt bra känsla och vi fick även med oss bra tips. No news direkt, Lisa säger samma sak. Jag hade förmodligen också gjort det om jag hade stått på marken och sett mig själv rida, haha.  Varför är man alltid för mjäkig när det kommer till ens egna hästar?  
Alternativa ovanligheter
För att hålla mina hästars motivation uppe försöker jag att variera träningen så mycket som möjligt. Och jag försöker inte bara variera mellan dressyrridning, tömkörning, uteritter, equibodybalance och gymnastikhoppning, utan även lägga in lite kommunikation- , tolerans och teamövningar, lek och jag har en plan på att även trickträna Lillen lite. Något säger mig att Carmen inte kommer vara så intresserad av det, haha. I förrgår plockade jag fram lite prylar i ridhuset, två filtar och ett paraply och presenterade detta för Lillen. Han var lite undrande först men så farligt var det inte förrän jag började snurra lite på paraplyet. Då blev det fnork big time, men nyfikenheten (och kanske min trygga närvaro) tog över flyktinstinkten och han stannade kvar och nosade. Sen longerade jag bredvid, runt och förbi. Inga problem. Igår placerade jag samma saker på samma platser i ridhuset och satt upp på Lillen. Red ett helt vanligt dressyrpass, runt, förbi bredvid och det gick som en dans, och för att spänna bågen testade jag efter att rida över filtarna. Lillen kan ibland vara lite "markskygg", dvs reagera om markens utseende ändras, t ex gå från grus till gräs eller ljust underlag till mörkt osv, men inte en reaktion. Duktig pojk!
 
Carmen skrittade ut i förrgår så igår hon fick gå ner och titta på grejerna i endast träns och arbetsrep. Jag hade förväntat mig en kraftigare reaktion a la giraff, storvarning och fnork. Men hon gick fram med spetsade öron, nosade på paraplyet, lyfte huvudet och tittade på mig, gick till filten, nosade, mulade, lyfte huvudet och tittade på mig precis som: "Jaha?" Sen fick hon jogga bredvid precis som Lillen och jag kunde till och med stå med paraplyet som om det regnade och hon joggade på, inte så berörd, haha. De slutar aldrig förvåna, mina fina hästar. Det blir dock spännande när jag ska sitta upp på henne med grejerna på marken. 
Handle with care
Jag är ju som ni vet totalt hästifierad. Det är inte många minuter på dygnet som jag inte tänker på häst, träning, hur jag kan göra något moment bättre eller vad jag kunde gjort istället om jag inte fått förväntat svar av hästar eller för den delen elever. Det första jag tänker på på morgonen är häst och det sista jag tänker på innan jag somnar är häst. Jag googlar, läser bloggar, avhandlingar, om ny forskning, böcker om olika träningsfilosofier och så vidare. Jag tror att 80% av mitt fb-flöde är hästrelaterat. Ibland funderar jag på vem jag skulle vara om jag inte hade hästar som livsstil. Jag har faktiskt ingen aning. Och nu har jag funderat igen.
 
Mitt träningstänk handlar inte bara om det vi gör när vi sitter på hästen. Det handlar minst lika mycket om hur vi hanterar våra hästar på marken. Jag har tidigare skrivit ett par inlägg om detta, här och här, men ämnet känns outtömligt. 
 
I min skola ska du i samband med att du kopplar på grimkaftet även koppla på ledarskapet. Hur rak är min kommunikation med min häst? Är jag konsekvent eller förvirrar jag den? Låter jag ett beteende passera ena gången medan jag bestraffar/berömmer det nästa gång? Är min häst följsam, har den accepterat mig som ledare och med det är trygg med mig, det vill säga har den förtroende för mig? Och exakt vad förväntar jag mig att den ska göra och inte göra? Dessa frågor tycker jag man bör ställa sig själv då och då. Det är väldigt lätt att släppa lite på regler och ramar här och var för att det ibland är smidigast så, man slipper tjata (påminna) och "vad gör det egentligen att hästen står och skrapar på gången eller inte står still när jag sitter upp?" Det gör massor, om ni frågar mig. De få timmarna om dygnet vi hanterar våra hästar så behöver de sina regler, resten kan de få vara hästar. Och vad jag menar är att man inte behöver avsätta en onsdag ojämn vecka kl 19 för att träna på detta, det handlar om den dagliga hanteringen; att leda in och ut från hagen, eller att man går några varv i ridhuset innan ridpasset och kollar att hästen följer genom att till exempel stanna, backa, flytta den åt sidan osv. Alla hästar har olika personligheter och vissa kanske behöver påminnas oftare än andra. En del kanske tycker att jag är petig och rent av anal när det gäller detta, men jag är övertygad om att hästarna blir så mycket tryggare och säkrare att hantera om man är konsekvent i allt man gör. Sen finns det en detalj som är högst betydande om man ska lyckas. Att ha ett bestämt men avslappnat, förtroendeingivande kroppspråk. Det är det hästarna läser av och tolkar till största del. Det spelar ingen roll hur konsekvent du är om du inte avslappnad eller själv har nerverna på utsidan eller blir irriterad/provocerad. Och hur ska man egentligen kunna peppa, stötta och utbilda sin häst från ryggen om man inte är accepterad ledare och har hästens förtroende på marken? Man kan inte lära sig någon om man inte känner sig trygg och man känner sig inte trygg om man inte har en ledare man kan lita på. Det är precis samma för hästarna. Så om inte annat blir det en säkerhetsrisk att inte "ha kommandot". Och "better safe than sorry" i alla fall i min värld. 
 
***
 
Idag är det måndag och Carmen ska få laser och akupunktur och Lillen ska ridas. Det blir fint det!