Hästeriet

Tänk att inlägget om "Det stora hoppet" kunde få sådan spridning, och att jag har haft så många besök i min lilla blogg och att flera delar mina tankar kring det. Inte för att det bara var det jag var ute efter, jag ville egentligen bara belysa faktumet att ridlärare är pedagoger och utbildade till det.

Jag har fått förvånade "jaha, oj, så länge?" när jag har berättat att min utbildning var två år lång på heltid. Det är inte bara att stå i mitt och skrika "TRAMPA NER HÄLARNA!" (ett uttryck som för övrigt håller på att försvinna) och lära ut olika ridvägar. Jag har behövt berätta att det innebär att kunna en hel del om allt kring hästar och ridning, om man ska jobba heltid som ridlärare. Det räcker inte bara att kunna rida och ha tävlat på lite högre nivå, som många ryttare tyvärr har inbillat sig. Jag har sagt det förut och säger det igen, Bara för att man är en duktig ryttare behöver det inte betyda att man är duktig på att förmedla det till andra. Och tvärt om, bara för att man inte har tävlat behöver inte det betyda att man är en dålig ridlärare. Snarare tvärt om många gånger, skulle jag nog våga påstå. De skickligaste ridlärarna jag har träffat och lärt mycket av är inga tälingsryttare på elitnivå, men glada amtörer. 

• Att kunna se varje elev och dess indivduella förutsättningar, att kunna vägleda eleven och förklara på ett sätt som den förstår, utifrån sina egna förförståelser och erfarenheter.
• Att kunna planera verksamheten och göra övningar så att alla i gruppen får ut något av varje lektion. 
• Att ha sådan variation att hästarna orkar och håller för sitt jobb och bibehåller sin motivation.
• Att använda ett korrekt fackspråk med kommandon för ridning i grupp som gör verksamheten säkrare och tryggare, både för elever och hästar.
• Det innebär också att kunna gå in och undervisa på individuell nivå. Och undervisar man vuxna gäller det att ha bra med teoretiskt kött på benen för att mer ingående kunna förklara de tre didaktiska grundfrågorna: Vad, hur, varför? Innehåll - Metod - Syfte. 

Och apropå ridlärare; För en vecka sedan var jag och en kollega på lite studiebesök på Strömsholm och fick se hippologerna träna för professor Kyra. Behöver jag säga att det var inspirerande? Kyra är helt fantastisk, hon korrigerar eleverna med små medel och allt blir bara rätt. Och det var allt från unghästar till hästar som gått svårklass. Extra roligt var att få se en elev jag hade för tre år sedan. Hästen var då fyra år och lite vimsig med massor av energi. Energin var kvar, och med massor med vilja att gå framåt kan det räcka med instruktion att "studsa lite långsammare" i sadeln för att traven ska bli på en helt annan nivå. Åh, så kul det var att se!