Hästeriet

Den frågan fick jag idag av Alingsås rygg- och idrottsklinks ägare och grundra Yohanna när jag var där för en tredje behandling av ontet i ryggen. Ja, det är verklgien en bra fråga! För även om det har blivit mer vanligt även bland amatörryttare och vi förstår mer och mer att vi borde göra det, så är det lätt att "glömma" eller "inte hinna" och man tycker att man bär och kånkar och tränar av att göra "markservicen" i stallet. Men igen, varför styrketränar inte ryttare? I hur många andra sporter tränar man bara tekniken för själva sporten? 

Ridsporten är ju väldigt olik andra sporter eftersom vår partner är ett djur som inte bara behöver tränas, det behöver tas om hand också. Det är tungt jobb och tar mycket tid, även om man "bara" har en häst. Min erfarenhet säger att många ryttare är jätteduktiga på att ta hand om sina hästar före och efter ett träningspass, man gör upp scheman och planering kring hästens träning, exakta foderstater, lägger in viloperioder, linimentar, låter equiterapeuter gå igenom och behandla sin häst, lägger oerhörda summor pengar på utrustning oftast i form av sadlar och så vidare och så vidare. Dessa scheman följs till punkt och pricka medan ryttarna själva kan leva på en smörgås en hel dag för att man "hinner inte" äta. Man hinner inte sova och man hinner inte styrketräna eller ta hand om sin egen kropp heller. Det är alltid "något annat" (hästen, jobbet, barnen, hunden) som prioriteras. Och självklart ska man ta hand om sin häst, men man måste ta hand om sig själv också. För man kan inte förvänta sig att hästen ska bli liksidig eller kunna utföra något rätt om man inte själv är det.

Jag fick också ett program idag med övningar för att stärka upp ländrygg och öka rörligheten i höfterna. Kroppen är märklig. Och spännande. Jag är t ex överrörlig på vissa ställen samtidigt som jag är rätt stel och orörlig på andra. Och mycket mindre liksidig än jag trodde. Och mina svårigheter på hästryggen hänger ihop med svagheterna i kroppen. Min rygg är till exempel lite svankig naturligt, vilket gör att jag lätt hamnar efter hästen i rörelsen. Hela överlivet tippar liksom bakåt. Jag måste därför vinkla bäckenet för att hamna rätt i sadeln och rätt i rörelsen med hästen. Inte före och inte efter rörelsen. Inte spänd, men heller inte för mjuk. Avspänd men stabil. Stark men följsam. Det är ju också det som är så spännande när man är två individer som ska röra sig och flyta ihop tillsammans.

Det finns massor att läsa om det och bland mycket annat har Vivi på Svensk hästrehab har skrivit ett inlägg om sits här. Jag har även boken Ryggvänlig ridning för både häst och ryttare (av Isabelle Von Neumann-Cosel, Susanne Von Dietze) som jag ska förkovra mig i nu, som den nörd jag är. 

 

På bilden här ser man att jag hamnat lite bakom hästen i rörelsen, vilket då gör att jag trycker ner mina sittben i ryggen på Lillen som i nästa led gör att han spänner överlinjen och jag har därmed gjort det svårare för honom att arbeta korrekt "över ryggen". Mitt överliv lutar lite bakåt och jag sitter inte längre på trekanten (sitt- och blygdben) utan bara på sittbenen, lite som på "bakfickorna" och med det åker även händerna upp lite.