Åsa Foglé

Inget ont som inte har något gott med sig
Det är märkligt hur mycket man kan ha att göra när man egentligen inte har något att göra (eller snarare inte kan göra det man brukar). Eller kanske hur mycket man märker att det finns att göra hemma, när man plötsligt har tid för att göra det! Trots handikappet, sjukskrivning och ickeridning fyller jag mina dagar med allt möjligt som jag annars inte hinner och livet rullar liksom ändå. 
I måndags var jag på rehabmottagningen och träffade en sjukgymnast för första gången. Hon låste upp ortosen så att jag nu kan böja knäet ännu mer, gav mig några rehabövningar och sa att jag nu får gå utan kryckor om det känns bra. Halleluja moment. Jag har kanske fuskat liiite och gått utan ändå lite innan. När jag var hos läkaren för två veckor sedan sa hon att jag kunde börja stegmarkera, "Tänkt att du har ett knäckebröd, som inte får gå sönder under foten." Mitt imaginära knäckebröd var ganska välgräddat med hög densitet om man säger så... Jag snubblar ju bara på kryckorna nu när jag inte har lika ont, jag får ingen ordning på dem. Det var lättare när det var ont i benet, då blev det liksom mer naturligt hur man skulle använda dem. Nu måste jag tänka mig för innan jag ska upp och ner för trappor, ställa mig upp eller vända mig i sängen eftersom det inte alls gör så ont längre. Jag känner dock att jag tappat en hel del styrka i benet bara på dessa fyra veckor. Kroppen är fantastisk, men jäklar vad fort den förfaller vid total inaktivitet. 
***
Hästarna mår fint och har gått lite med några av mina elever, men nu har Carmen lite helvila ett par veckor. Lillen rids av en tjej som precis har kommit hem från att ha jobbat på en ranch i Australien och det funkar toppen, så det känns väldigt bra.
 
 
 
"Inget ont inte som inte har något gott med sig!" Det här onda har hittills haft tre goda saker med sig:
1. Jag har fått ordentlig vila, vilket jag behövde. Jag har väldigt svårt att vila med gott samvete när jag vet att jag "borde/måste göra det och det och det och det". Nu har jag inte kunnat göra något alls och jag har liksom varit tvungen i att landa i det och acceptera läget. Det har hjälpt. 2. Jag har fått träna på att be om hjälp. En rejäl utmaning för mig som både besitter duktig-flicka-syndromet och själv-är-bästa-dräng-komplexet och som dessutom är van att vara helt självständig. Jag har oerhört svårt att be om hjälp. Jag vill inte vara till besvär eller bli någons belastning. 3. Jag har fått öva på att släppa aningens lite på mitt kontrollbehov, och bara det har jag behövt vila av, haha. Ansträngning deluxe. Men jag har kommit fram till (eller försöker övertyga mig själv om) att så länge ingen dör av att det inte blir exakt som jag brukar göra gör faktiskt inget. Det gör inte så mycket i alla fall! ;) 
#1 - Mor

Bra insikter Åsa! Puss👍🐴😘❤️