Ridsporten och jag i kris
Efter det senaste årets skandaler och nära på häxjakt på ridsporten, framför allt dressyrsporten, måste jag erkänna att jag har haft lite av en kris. Och även om jag haft en tydlig vision om hur jag vill träna hästar (och elever), utifrån individens förutsättningar och med totalt avstånd från alla typer av fysiskt och psykiskt våld, så har jag ändå den senaste tiden ganska kraftigt ifrågasatt vad det är vi håller på med egentligen? För vems skull? Jag har ifrågasatt min yrkesroll, om jag verkligen vill fortsätta göra detta? Jag har ifrågasatt min egen ridning, är jag tillräckligt skicklig själv? Hur min häst mår egentligen? Om jag kan ge honom allt det han behöver, som häst? Tycker han att träningen är rolig?
Samtidigt som jag krisat har jag sett framsteg hos mina elever och hos deras hästar. De är glada och mår bra, lär sig mer och blir starkare, vilket ju utbildningen och träningen är till för. Och jag har, efter myckt fundernade, kommit fram till att jag vill fortsätta att undervisa och lära andra om ridning och hästar på ett hästvänligt sätt, med tålamod och förståelse för individen. Hur vi behöver kunna läsa dem, förstå hur de fungerar på hästars vis, hur deras biomekanik fungerar och hur detta och ridningen hänger ihop och ska gå hand o hand. Kort sagt hur man ska få en god relation med sin häst och träna den på ett ändamålsenligt sätt, med hästvälfärd och individfokus i centrum.
I förra veckan var jag och min goda vän och kollega Lisa på ridlärar- och tränafortbildning på Strömsholm tillsammasn med ca 70 andra ridlärare och tränare, där temat var "Dressyr nutid-framtid". Var är vi och vart ska vi, ungefär. Förmiddagen ägnades i aulan med diskussioner kring hästvälfärd, vår yrkesroll, vad kan vi göra för att få behålla vår SLO (Social licens to operate) osv. Eftermiddagen var vi i ridhuset där vi fick se tre ekipage rida och efter det visade Carl Hedin hur han tränar sina hästar belöningsbasetat. Det är ju egentligen inga nyheter och något som jag funderat över tidigare (redan 2017 -->länk till inlägg<--) men som inte riktigt blivit befäst inom ridsporten riktigt än. Dock verkar det förhoppningsvis vara på god väg.
Dagen efter fortbildningen tog jag Lillen till HKF i Kungsbacka för en vanlig vetcheck inför vinterns träning. Och jag fick så mycket beröm för en välmående, välmusklad, välskolad och glad häst. Det tillsammans med bekräftelse genom fortbildningen gav mig bränsle att fortsätta, självförtroende i att jag tränar och tar hand om honom på ett bra sätt.
Slår man upp ordet kris får man fram krisens fyra faser; Chock - reaktion - bearbetning - nyorientering. Jag nog på väg in i nyorienteringen nu. Inget ont som inte har något gott med sig och jag känner mig inspirerad.
Jag har dessutom nu blivit antagen till C-tränarutbildningen, tackat ja och kommer gå den nästa år, för att få ännu mer kunskap och verktyg att hjälpa mina elever och för att fortsätta kunna vara en del i förändringen av sporten och ridkonsten, mot en ännu mer hästvänlig sådan. Och det ser jag fram emot!